det. Vid grundandet avMejlans sjukhus inrättades
också fyra biträdande kemisttjänster för detta än–
damål. Även enöverkemistbefattningen inrättades
med författaren som första innehavare. Överke–
mistens uppgift var bl. a. att ha ansvaret för denna
utbildning. Motsvarande system infördes vid de
övriga universitetscentralsjukhusen. Det helaöver–
vakades av en Kompetensnämnd, som fastställde
detaljerna för utbildningen, föranstaltade förhör
och utdelade betyg över avlagd sjukhuskemistex–
amen. Målsättningen för denna examen var givet–
vis att garantera en tillfredsställande sakkunskap
för biokemister och kemister i kliniska sjukhusla–
boratorier även då deverkade allena imindre sjuk–
hus. sjukhuskemisternas Kompetensnämnd grun–
dades år 1967 med fil. dr Väinö Taipale, sedan
början av 80-talet med författaren som ordföran–
de, år 1995 överfördes dess uppgifter till Kuopio
universitets medicinska fakultet, ävenHelsingfors
universitetsmedicinska fakultet kommed år 1996.
Examen har avlagts av 45 personer i slutet av 60-
talet, av 100 10 år senare, i slutet av 80-talet var
antalet 173, nu är antalet 221. Som tidigakemister
i sjukhuslaboratorier kan nämnas Veikko Leppä–
nen vid Stengårds sjukhus år 1951 ochAira Har–
jannevidMedicinska klinikenvidHelsingfors uni–
versitetssjukhus 1952, Hilkka Toivonen vid Pro–
pedeutiska kliniken 1954 och Ahti Harjanne vid
Maria sjukhus 1955. EnAvdelning för sjukhuske–
mister grundades vid Finlands Kemistförbund år
1955 och tog sig an både utbildningsfrågor och
annan intressebevakning. Den har nu 307medlem–
mar,men blanddem finns pensionerade, arbetslö–
sa, och även personer sysselsatta i undervisning
och medicinska forskningslaboratorier.
Ur föreningens synpunkt har ovan skisserade
utveckling lett till, att en betydande del av dess
medlemmar utgörs av personer utan medicinsk
grundutbildning. Detta är en omständighet, som
skiljer den finska föreningen från de övriga nord–
iska föreningarna. Visserligen har vi personermed
farmaciutbildning iDanmark, laboratorieingenjö–
rer i både Sverige ochNorge och även en del bio–
kemister,men ändå ijämförelsemedFinland imer
anspråkslösomfattning. Dennautveckling sågs inte
alltidmed blidaögon.
I
efterhand är bedömningen
väl dock den, att det har varit lyckosamt för den
kliniskakemins utveckling iFinland, att vi har haft
tillgång till ett rätt stort antal välutbildade akade-
Klinisk Kemi
i
Norden Supplemem, 1997
mikerivåra kliniska laboratorier. sjukhuskemist–
utbildningen har också tjänat sommodell för ut–
bildning av allt flere akademiska specialister i sjuk–
huslaboratorierna, fysiker, mikrobiologer,moleky–
lärbiologer och genetiker. Som laboratoriechef
verkar dock alltid en laboratorieläkare. Ibörjan var
sjukhuskemistexamen icke ett behörighetskrav
trots att den hade en viss officiell status genom att
Medicinalstyrelsen förde register över personer
som avlagt den, men kring 1970 infördes den som
ett behörighetsvillkor.
Ur historisk synpunkt kan det vara av intresse,
att då biokemin blev ett självständigt ämne i slutet
av 50-talet (den var en linje inomkemin) vidHel–
singfors universitet, professor
J
ormaErkamaöns–
kade år 1957 införa en linje i klinisk biokemi för
fil. kand. examen. Dettaväcktemotstånd inomden
medicinska fakulteten, sommed professor Paavo
Simola i spetsenhävdade, att "kliniska" ämnen icke
kunde undervisas inom andra fakulteter. Kompro–
missen blev en "kliniskt-analytisk"biokemisk lin–
je, där författaren var en av de första lärarna 1961,
då verksam som kemist vidAurorasjukhuset iHel–
singfors sedan 1956.
I
efterhand kan man väl kon–
statera, att klinisk biokemi väl hade varit en mer
adekvat benämning på linjen. Sedermera har man
vid Kuopio universitet infört ett betydligt mer
långtgående studieprogram. Nu är klinisk bioke–
mi på vissa håll i Norden på nytt aktuell som en
benämning, somuppfattas sommeradekvat änden
hävdvunna termen "klinisk kemi"!
Laboratoriesköterskor
Ända till år 1954hade laboratoriesköterskorna ing–
en teoretisk skolning, blott ett halvt års praktik på
kliniskt laboratorium. Då infördes vidHelsingfors
stads laborantskola ett
Jl/
2
års skolningsprogram
för laboratorieskötare. Den inleddes med en teo–
retisk undervisning i 3månader, 2
1 /
2
månader kli–
nisk undervisning samt 6 månaders praktik i ett
undervisningslaboratorium. Utbildningen har små–
ningom utbyggts och ett flertal utbildningsanstal–
ter skapats runtom i landet.
År
1960 infördes en
laboratoriebiträdeskurs, vars längdmotsvaradedet
ovan angivna. Laboratoriesköterskeutbildningen
förlängdes år 1964 och blev då c:a 3 år. År 1970
infördes en specialistsköterskeexamen. Efterminst
2
års yrkeserfarenhet som laboratorie-sköterska
kunde denna examen avläggas med en 9 måna-
25
