gulddollars, av vilket en del senare efterskänktes)
trots attdet varSovjetunionen som startadedet hela
(enligt sovjetisk "historieskrivning" var det Fin–
land som i Vinterkriget 1939 angrep Sovjetunio–
nen, somgivetvis var ett oskyldigt offer!), en fem–
tedel av befolkningen hade tvingats lämna sina
hemtrakter (Karelen ochPorkala-området blott 30
km
väster omHelsingfors), bombardemang hade
ödelagt många städer och tyska ss-trupper hade i
slutskedet år 1944 systematiskt sprängt sågott som
alla hus och broar i Lappland, för att inte nämna
alla stupadeoch invalidiserade. Trots dettabegynte
en storstilad utbyggnad av sjukhus och grundande
av nya universitet i olika delar av landet med sina
universitetssjukhus.Föreningen påpekade behovet
av laboratorieläkare och försökte påverka både
MedicinalstyrelsenochFinlandsLäkarförbund för
att utveckla specialistläkar-utbildningen inomkli–
niskkemi och grunda fler laboratorietjänster, men
fick ringa gehör, åtminstone på 50-talet. Målsätt–
ningen var att i enlighet med Finse-mötet få en
liknande situation som i övriga nordiska länder, i
synnerhet Sverige varen eftersträvansvärdmodell
imånga avseenden. Föreningenverkade också för
att utveckla utbildningen av laboratorieskötareoch
-biträden.
Laboratorieläkare
Under efterkrigstiden var läkarbristen i Finland
akut. Dettapåverkadegivetvis också tillgången på
laboratorieläkare. Den första laboratorieunderlä–
kartjänstenhade grundats vidMaria sjukhus iHel–
singfors år 1930. Inga Schröder innehade den till
slutet på 1933. Tjänsten var långa tider vakant på
grund av läkarbristen tillsRalphGräsbeckutnämn–
des år 1960nu somordinarie laboratorieläkare, före
honom hade Osmo Helve, verksam inom klinisk
kemi, skött tjänsten 1941-43. Enpionjär varFranz–
Eduard Krusius, som blev innehavare av den nya
laboratorieläkartjänsten vid stengårds sjukhus i
Helsingfors år 1948. Före det hade han ansvaret
för laboratoriet vid sidan av sin kliniska assistent–
läkartjänst.
Ä
ven om en laboratorieläkartjänst kunde inrät–
tas, var det på grund av läkarbristen ofta svårt att
få kompetenta sökande till dessa tjänster. En god
bit in på 50-talet fanns det blott en 3-4 besatta la–
boratorieläkarbefattningar inomkliniskkemi.Till
detta bidrog säkerligen också, att förtjänstmöjlig-
24
heterna var blygsammare i jämförelsemed klinis–
ka tjänster. Mot denna bakgrund är det förståeligt,
att föreningen fäste uppmärksamhet vid behovet
av skolningstjänster. Det fanns blott två sådana i
Helsingfors, iMaria och Stengårds sjukhus, samt
en i Åbo.Avdelningen för laboratorieläkare inom
Finlands Läkarförbund grundades år 1960 och
övertog sedandenna intressebevakning.Medgron–
dandet avMejlans sjukhus år 1965 erhölls två as–
sistentläkartjänster för laboratorieläkarutbildning.
Dess centrallaboratorium leddes först - 1965-66 -
av professorn i inre medicin Esko Nikkilä, sedan
av den första professorn i klinisk kemi, Herman
Adlercreutz, som var den första innehavaren ock–
så av en biträdande professur i kliniskkemi. Med
de nya universitetscentralsjukhusen ökades anta–
let skolningstjänster och var år 1973 12 i klinisk
kemi. Då fanns det 45 laboratorieläkarbefattning–
ar inomkliniskkemi, av vilka dock 13 var obesat–
ta eller sköttes avobehöriga [3]. År 1980var tjäns–
terna51, avvilka 14var överläkartjänster,där spe–
cialiteten kunde vara en annan än klinisk kemi
(mikrobiologi, patologi, klinisk fysiologi eller la–
boratoriemedicin). År 1985 var tjänsternas antal
63 och år 1990
77.
"Sjukhuskemister"
Laboratorieläkarbristen var således ett allvarligt
problem i början, men samtidigt rådde det ingen
brist på personermed akademisk utbildning inom
biokemi och kemi. En del av dessa hade knutits
till forskningsuppgifter vid universitetsklinikerna,
bl. a.Medicinska och Propedeutiska kliniken och
LastentautienTutkimussäätiö (Stiftelsen för Pedi–
atrisk Forskning) vid Barnkliniken i Helsingfors,
och man hade i allmänhet fått goda erfarenheter
av dem. Det låg därför nära till hands att utnyttja
denna arbetskraft också för att utveckla analyti–
ken på kliniskt-kemiska laboratorier. Sådana för–
slag torde hagjorts avNobel-pristagarenArtturi
I.
Virtanen, och omfattades av en del kliniska pro–
fessorer, såsom inremedicinarnaWilliamKerppola
ochEskoNikkilä.Detbeslötsdärför inrättaett antal
kemisttjänster vid sjukhuslaboratorier.Medicinal–
styrelsen beslöt bekosta en utbildning av kemister
genombesökvidkliniskt-kemiska laboratorier ut–
omlands, främst i Sverige ochEngland och ett an–
tal kemister sändes till dessa i slutet av 50-talet.
Sedan skulle en specialskolning ordnas i hemlan-
Klinisk Kemi
i
Norden Supplement, 1997
