mankalla till en första konstituerandeNordiskkon–
gress för klinisk kemi och klinisk fysiologi 1947.
Interimstyrelsen bestod av; från Danmark: O.
Henriques ochE. Bierring; från Finland: Schröder
ochG.Tötterman; från Norge: J B0e (sekreterare)
ochS.L. Sveinsson (ordförande) samtfrånSverige:
B. Josephson och J. Lehmann.
Hemoglobinbestämning
ProgrammetfortsattemedHemoglobinbestämning
med Einar Bierring och Gregers S0rensen från
Köpenhamn som inledare. De olika använda
hemoglobinbestämningsmetoderna diskuterades.
Praktiskt användes tydligen mest Siccametoden
ochhematinmetoder,metodersomdockmångavar
starkt kritiskamot.
standardiseringen företogs mot vol% 02 med
van Slyke metoder, järnbestämning eller koloxid–
metod enligt Haldane. Många forskare hade nått
olika resultat.
Stor oenighet rådde om vilken enhet resultaten
skulle uttryckas i. Gram per 100
mL
var rekom–
menderat i amerikansk litteratur men ansågs av
många varaovetenskapligt,dåhemoglobin ännu ej
fanns i kristallin form. Det vanligaste var att man
uttryckte hemoglobin i procent av ett "normal–
prov". Ännu större oenighet rådde om vad som
skulle vara 100%. Skulle det definieras enligt
Haldane och motsvara 18,5 vol% 02 eller skulle
detmotsvara 20,5 vol
o/o
enligt Enghoffeller skulle
detmotsvara 16g hemoglobinper l00
mL
somvar
en tysk standard. Skälet till de olika åsikterna var
naturligtvis osäkerhet i mätning med olika meto–
der.
De flesta insåg värdet av standardisering men
enighetkunde intenåsdennaförstagångennordisk
förening toguppämnet. Emellertidenadesmanom
att - som en interimslösning - använda Haldarres
standard. Föratt sökakommaett stegvidareenades
manocksåomattuppmana resp.länders laboratorie–
läkareorganisationer att välja tvåmedlemmar var–
dera till en kommitte med uppgift att klarlägga
frågan om standard. Här har vi alltså sannolikt det
första exemplet på en nordisk arbetsgrupp inom
klinisk kemi.
Proteinbestämning
Proteinbestämning i serum , plasma och urin med
Jörgen Lehmann från Göteborg som inledare var
nästa punkt på programmet. Han höll en utförlig
Klinisk Kemi
i
Norden 4, 1996
översiktsföreläsning över tillgängligametoder för
bestämning av totalprotein, albumin ochglobulin i
serum och plasma samt proteiner i urin.
Referensmetod var - efter inaskning - kväve–
analys enligt Kjeldah, hypobromittitrering eller
nesslerisering. Metodernas användbarhet när det
gällde provmängd, noggrannhet, påverkan av an–
dra substanser diskuterades: specifik vikt-bestäm–
ning (ex.medBingspärla, fallande dropp-metoden
ellervanSlykeskopparsulfatmetod);gravimetriska
metoder; kolorimetri (ex. Biuretmetoden);
refraktometri och turbidimetri. För praktiskt bruk
ansågLehmannkopparsulfatmetodenvaradenmest
användbara. Hade man en tillgång till en Pulfrich
stufenfotometer var biuretmetoden att föredraga.
Fallandedropp-metoden, kopparsulfatmetodenoch
refraktometrisk metodik var de mest lämpade för
mindre sjukhuslaboratorier.
I diskussionen nämndeLange frånDrammen att
totalprotein ändradesmed 8-20% från liggande till
stående. Agner från Stockholm berättade om an–
vändningen av proteinfelet hos pH-indikator som
användbar princip för protein fr.a. albumin–
bestämning.Hananvändeäven fotocellsfotometer.
Urinprotein bestämdes på många laboratorier
enligt Esbachs metod, en metod som Lehmann
m.fl. dömde ut. Användbara resultat kunde dock
erhållas med användande av Tsuchiyas reagens i
Esbach-rör. Biuret gav nästan lika tillförlitliga re–
sultat som Kjeldahl. Turbidimetrisk metod med
sulfosaliculsyrasomanvändesmycket ianglosach–
siska länder ansåg man varamer oprecis.
Askorbinsyrebestämning
Det tredje analytiska området man behandlade var
ascorbinsyrebestämning i serummedJensBpe från
Oslo som inledare. Såväl föredraget som diskus–
sionenhandladeomegenskaperhosde titrimetriska
och de kalorimetriska analysmetoderna, om hur
surhetsgrad och många ospecifika reducerande
substanser påverkade och om metylenblått eller
diklorindofenol skulle användas som indikator–
substans. Lehmannnämnde omen fotocellskolori–
meter-metod använd av Odin flera år tidigare.
Några enhetliga rekommendationer för protein
eller askorbinsyremetoder komman ej fram till.
Föredragochdiskussionerrefereradespå42 (sic!)
sidor iNordiskMedicin (1947;33:333).Det gerett
mått på hur intensiv och långvarig diskussionen
varit.
117
