Sverige
bildades 1954 som en sektion av SvenskaLäkare-
På Serafimerlasarettet i Stockholm hade ända se- sällskapet.
dan 1905 funnits ett laboratorium, som sköttes av
en av medicinklinikens läkare - men där utfördes
till stor del mikrobiologiska analyser. Det fanns
sedan 1925 en laboratorieläkartjänst vid Stock–
holms stadhälsovårds laboratorium förbiokemiska
analyser placerat vid St Görans sjukhus och som
uppehölls av Andrea Andren.
Sedan 1938 fanns självständiga centrallaborato–
rier på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborgmed Jör–
gen Lehmann som föreståndare och vid Örebro
lasarettmedOlofWilander som överläkare.Karo–
linska sjukhuset inrättade 1940 en avdelning för
klinisk kemi inommedicinkliniken medBertil Jo–
sephson somansvarig. Han flyttade 1945vidare till
StEriks sjukhus (Stockholm) nyinrättade laborato–
rium. Sabbatsberg sjukhus (Stockholm) öppnade
ett laboratoriummed Bo Norberg som chef 1943
ochpålaboratorietvidSödersjukhuset (Stockholm)
fanns Greta Hammarsten vid starten 1944. I Upp–
sala anordnades 1944 ett centrallaboratoriummed
Anders Grönwall som chef och i Lund hade Carl
Gottfrid Holmberg som klinisk laborator 1937-47
föreståttbiokemiskaanalyservidmedicinskaklinik–
ens forskningslaboratorium det s.k. Rockefeller–
laboratoriet. Rutinanalyser kom alltmer in under
hans ansvarsområde och 1947 erhöll han en själv–
ständig överläkartjänst
I Sverige fanns sedan 1944 en laboratorie–
läkarförening bildad inom ramen för Sveriges Lä–
karförbund för att hjälpa till med att skapa vill–
koren för de nyanställda laboratorieläkarna/föres–
tåndarna. Starktmarkerade intressen vid den tiden
gällde anställningsvillkor inkl. lön, självständig–
het, resurser för utbyggnad och rätt att uppbära
patientarvoden.I laboratorieläkarföreningen ingick
vid starten 6bakteriologer, 7kliniskakemister och
en fysiolog. Manansökteoch fick sina specialiteter
beslutade och utbildningskrav fastställda. Denna
laboratorieläkarförening fungerade även som or–
ganisatör av vetenskapliga möten. De som fr.a.
deltog var Bertil Josephson, Jörgen Lehmann, Bo
Norberg, Kjell Agner, Anders Grönwall och Carl
OlofOldfelt. Problemmellan laboratorieöverläkare
och internmedicinläkare beträffande ansvar för la–
borationer och rätt till ersättningar förekom här
liksom i andra länder. De fanns de som tyckte att
kliniskkemi inte skulle varaen läkarledd speciali–
tet. En särskild SvenskFörening för KliniskKemi
116
Ökande nordiska kontakter
Kontakternamed andra nordiska länder intensifie–
rades efter andra världskriget. Så anordnades t ex
på SvenskaLäkaresällskapet i Stockholm ettmöte
om sjukhuslaboratorier i november 1945 med del–
tagare från Norge och Danmark. Aktiva kontakt–
personer iSverige var fr.a. Bertil JosephsonStock–
holm, Olof Wilander Örebro, Jörgen Lehmann,
Göteborg och Anders Grönwall, Uppsala; i Dan–
markKnud Bröchner-Mortensen, Ejnar Bierring,
EjnarNielsen,OscarHenriquesochMogensFaber.
FrånNorgedeltogSveinLundeSveinsson,Herbert
Palmer, Jacob Lund, Valentin Fiirstjr.
Detvardärförnaturligtattytterligareutvidgaoch
formalisera de nordiska kontakterna. På norskt
initiativ inbjöds till det första nordiska labora–
torieläkarmötet, somalltsåägde rumpåFinseHög–
fjällshotell 9-13 maj 1946och som innebar starten
för vår nordiska förening.
Inbjudan till mötet
I inbjudan angavs att målet var att ge de som var
intresseradeavmedicinsk-kemiskt ochmedicinsk–
fysiologiskt laboratoriearbete möjlighet komrna
samman och diskutera praktiska problem, möjlig–
het att skapa mer överensstämmande metodik ge–
nom att samverkamellan laboratorierna, att skapa
personligakontakter till ömsesidignyttaochglädje.
Det vetenskapliga programmet
Organisationsformer
Programmet startade med att Svein L. Sveinsson
diskuterade praktiska former för utökat samarbete
mellan specialisterna i Norden. Han pekade speci–
ellt på fyra områden:
l.
Användande av gemen–
samma analysmetoder och standarder. 2. Utbild–
ning av laboratorieläkare. 3. Bildande en nordisk
styrelse med uppdrag att förmedla samarbete. Ett
"meddelelseorgan" var också nödvändigt. 4. Ve–
tenskapligt samarbete. Sveinsson sågpositivtpåde
tre förstaområdenamen varbetydligtmer tveksam
till möjligheter för den fjärde. Diskussionen blev
livlig och avslutades med att man beslöt bilda
"Nordisk Forening for Klinisk Kjemi og Klinisk
Fysiologi" med en interimstyrelse bestående av 8
medlemmar som skulle utarbeta stadgar och sam-
Klinisk Kemi
i
Norden 4, 1996
