strukturerad under–
visning i utarbetande
av manuskript som led
i forskarutbildningen
Även något för specialistutbildningen
i klinisk kemi?
GÖRAN LINDSTEDT
Institutionen för laboratoriemedicin, Avdelningen
för klinisk kemi och transfusionsmedicin, Göte–
borgs Universitet. Sahlgrenska universitets–
sjukhuset, S-413 45 Göteborg
"Informationsexplosionen" är ett välkänt fenomen.
Antalet publicerade artiklar, liksom antalet tid–
skrifter, förefaller stiga i närmast exponentiell takt
(1). Forskaren måste känna till utvecklingen inom
sitt fält men står inför en ständigt ökande kunskaps–
massa. Här finns kravet på vetenskapliga publika–
tioner att vara lätt tillgängliga och att ge sin infor–
mation på ett effektivt sätt.
Vi utbildar ett ständigt ökande antal forskare,
vars insatser huvudsakligen bedöms utifrån de syn–
liga bevisen på deras verksamhet, publikationerna
och deras kvalitet. Forskaren behöver alltså kunna
redovisa sina resultat i en sådan form att de blir lätt
tillgängliga för vetenskapssamhället.
I den inledande artikeln i denna serie, "Medisinsk
publisering-et eget fagområde" (2), ger Tor-Arne
Hagve och Oddvar Stokke en lång rad exempel på
bristfällig kvalitet av vetenskapliga manuskript.
Detta är inte något unikt för manuskript skickade
till vår skandinaviska tidskrift. Stephen Lock, den
tidigare redaktören för
British Medical Journal,
beskrev i sin monografi år 1985 behovet av en
effektiv review-process inom medicinsk publistik
(3), och i början av 1994 redovisades resultaten av
den mig veterligt mest aktuella undersökningen
över "the peer review" i
Annals ofInterna[ Medi–
cine
(
4), en tidskrift känd för sitt stora engagemang
i layout och kvalitetsfrågor (5). Man fann här att
denna review- och editing-process givit väsentlig
förbättring av diskussionen kring begränsningarna
av artiklarnas design och informationsvärde samt
kring möjligheterna att dra generella slutsatser, och
122
Medisinsk
publisering
även vad gäller slutsatserna som författarna dragit
från studien. För laboratoriemedicinare kan det f ö
vara av ett visst intresse att notera att presentatio–
nen av "diagnostic tests"(4) var en av de variabler
som fick lägst poäng vid bedömningen av manus–
kript som skickats till tidskriften, och att denna var
en av de få där processen inte lett till någon för–
bättring av manuskriptet.
Behov av undervisning om redovisning av ve–
tenskapliga resultat som led i forskarutbild–
ningen
Finns det då behov av en formaliserad undervis–
ning av blivande forskare i dessa frågor? Jag tror
personligen att de flesta tidskriftsredaktörer, redak–
tiansekreterare och referenter skulle svara "ja" på
denna fråga, luttrade som de är efter mångas års
erfarenhet av att läsa manuskript från personer
utanför och inom den egna institutionen. Det räcker
inte, och det är ännu mindre tids- och kostnadsef–
fektivt, att enbart lära sig från sin handledare, och
någon riskerar kanske att förfalla till en okritisk
användning av modeuttryck (6) och yvigt skrivsätt
(7). De många av oss som är autodidakter i medi–
cinsk publistik inser att det tagit orimligt mycken
tid och kraft att tillägna oss kunskaper, som en
tidigt erbjuden introduktion i ämnet och undervis–
ning kring manuskriptskrivandels teknik kunde ha
givit.
Det finns en rad handböcker, från enkla samman–
fattningar av typen "how to do
it"
(8, 9) till större
och mer detaljerade, från sådana med betoning på
det stilistiska innehållet (10, 11) och sådana som är
Klinisk kemi
i
Norden 4, 1994
