30 |
Klinisk Biokemi i Norden · 3 2020
Begreppet osäkerhet tog steget ut
ur dimma och älvdans när GUM
(1) kom till världen 1993. Invanda
begrepp ställdes på huvudet när
ackrediteringsmyndigheter för-
sökte införa rutiner från fysik och
metrologi i laboratoriemedicin.
Oron var stor till dess man insåg
att GUM och osäkerhetsparadigmet kan tolkas så
att både ”bottom-up ”och ”top-down” modeller
accepteras (2). Erfarenheten var att i vår verksamhet
blir ”bottom-up” ansatsen ofta så komplicerad och
beroende på så många osäkra antaganden att den
sammanlagda osäkerheten inte blir verklighetstro-
gen. Den klassiska top-down ansatsen har återfått sin
plats som ”method of choice” för att beräkna och ange
en metods mätosäkerhet uttryckt som imprecision.
Top-down, inom- och mellanserie varians
Laboratorier skall kunna skilja mellan tillfälliga
(slumpmässiga) fel och systematiska fel och använda
en försöksuppställning sommedger bestämningen av
inom- och mellan serievarians. De senare begreppen
har en historia; de skapades när analysutrustning-
arna arbetade med avgränsade provmängder, man
talade om ”run”, batch eller serie, ofta inledda och
avslutade med kontrollprover. Fysiska ”serier” har
ersatts av mätningar under en viss tid, t ex inom-dag
och mellan-dag. VIM (3), som är oraklet i nomen-
klatur och terminologivärlden, definierar istället
”repeatability- och reproducibility conditions”. Med
avanglifiering blir det ”repeterbarhet” dvs. inga tek-
niska eller operativa förändringar mellan mätningar
och dess motsats ”reproducerbarhet” då all teknik
och reagens etc. kan vara förändrade. Man också
definierat en ”intermediate condition” för angivna
skillnader i utförandet men reproducerbarhet ger
samma möjligheter att definiera en delvis modifierad
procedur. Det kan vara knepigt att definiera repe-
Om varianskomponenter och osäkerhet i beräknade
storheter
Anders Kallner
Klinisk kemi, Karolinska universitetslaboratoriet, Stockholm, Sverige
terbarhet och reproducerbarhet i generella termer.
Moderna instrument och reagens kan var så stabila
att förhållandena är oförändrade under en lång tid,
dagar, veckor rent av månader. Situationer kan uppstå
när reproducerbarheten – mellan-serie variationen
– snarare beror på en systematisk skillnad, det som
vanligen går under beteckningen ”bias”. Filosofiskt
blir skillnaden mellan slumpvis och systematisk
variation hårfin, över tid.
För att bestämma repeterbarhet och reproducer-
barhet använder man vanligen en teknik som går
under benämningen ”Analysis of variance compo-
nents”, ANOC. Den introducerades inom klinisk
kemi av Torsten Aronsson och Torgny Groth (4) i
Uppsala på 1970-talet och ansågs nog lite kompli-
cerad då. Sedan dess har beräkningarna blivit mer
tillgängliga i takt med digitaliseringen (5) och lämplig
mjukvara är tillgänglig på internet (6), figur 1.
ANOC baseras på upprepade mätningar av samma
material inom en serie (repeterbarhet) och mellan
flera serier (reproducerbarhet). Serierna måste av
nödvändighet definieras lokalt. Variansen inom och
mellan mätningarna beräknas genom variansanalys
(ANOVA). I variansanalysen beräknar man mellan-
serievariansen från kvadratsumman av skillnaderna
mellan seriernas medelvärden
( x
_
i
)
och alla mätning-
ars medelvärden
( x
=
)
.
Inom-serie resultaten belastar därför mellanserievar-
ansen genom att ingå i såväl och vi behöver en korrek-
tion för att beräkna den ”rena” mellan-serievariansen.
Summan av inom-serievariansen och den rena mel-
lan-serie variansen blir ”metod-variansen”. Observera
att man räknar med varianser, inte standardavvi-
kelser. Det är viktigt för laboratorier vid felsökning,
