Klinisk Biokemi i Norden · 2 2019
| 13
framåt att flera uppdelningar på kön och ålder bör
göras (Tabell 2, Figur 1). Däremot finns inte några
betydande skillnader mellan de danska och svenska
barnen och ungdomarna (Figur 2).
I figur 3 ses föreslagna referensintervall för urat hos
pojkar från aktuell studie (18), CALIPERs studier på
friska barn (2) och en LIS-utsökning från Australien
(15). De nedre gränserna stämmer hyggligt väl över-
ens, men visar också fördelen med LIS-data där man
lättare kan dela upp materialet på många åldersgrup-
per. Samtidigt kan man notera att de två undersök-
ningarna på friska barn har likartade, men betydligt
lägre föreslagna övre referensintervallsgränser för
tonåringar jämfört med LIS-utsökningen. Huruvida
ett inslag av sjuka patienter i LIS-utsökningen spelar
roll i detta fall är svårt att veta, men i alla händelser
bör inte instrumentplattform spela någon avgörande
roll för just analyten urat.
Sammanfattningsvis finns nu heltäckande barn-
refernsintervall för de vanligaste analyterna mellan
6 månaders ålder och 18 år, som kompletterar de
referensintervall för vuxna som använts i många år
efter NORIP-projektet.
Studien har erhållit stöd från NFKK.
Figur 3
.
Referensintervalls
gränser för S/P-Urat
(umol/L) hos pojkar, i tre
olika studier (2,15,18).
RI = mätningar på
friska barn. LIS = utsök-
ning i labdatasystem.
Figur 2.
S/P-Urat (umol/L) hos pojkar, uppdelat på land.
