38
| 4 | 2012
Klinisk Biokemi i Norden
Jul i Jemtland (om blockflöjtmusik)
Johan Bjerner
Fürst Medisinsk Laboratorium, Oslo
Julen i Oslo är en ljus- och ljudbok
som någon har satt på ”random
play”. Det är en aldrig sinande ström
av lagom långa jullåtar, lagom glada
och ständigt blinkande. Jul i Oslo
påminner alltför mycket om att
slötitta på en TV-serie på TV3, man
kastar ett öga på den den samtidigt
som man håller på med någonting
annat och med regelbundna intervaller väcks man ur
sin halvslummer av lagom klämkäcka reklamtrudelut-
ter för någon ny gudasänd tacovariant på mikropizza.
En riktig barndomsjul i Jämtland är aldrig lagom.
Mörkret är så stort och allvarligt att det tränger undan
allt det vanliga. Tar man på sig sina termobyxor och går
ut är natten så kall och hård att man kan ta på den, och
den sprakar mellan fingrarna som elektriska gnistor från
SJs strömavtagare. Himlen är så mörk att man kan ana
det svagaste av ljus: Herren har tänt en stjärna. Den är
långt, långt borta och bitteliten.
Det är irriterande att något så stort och allvarligt
tränger sig på, eftersom det kräver något allvarligt i
gengäld. Från första november till trettondagen åkte
jag under flera år därför runt bland Jämtlands många
kyrkor och musicerade, givetvis på största allvar. Och
tar man uppgiften på stort och uppriktigt allvar, så blir
det också några kronor i fickan.
Mest blev det blockflöjt, och blockflöjt är åtminstone
allvarligt. Man kan ju inte skämta om blockflöjt eller
med blockflöjter, för hambo och storbandsjazz på
blockflöjt är ju inte precis skoj. Blockflöjt är introvert
och tystlåtet, och efter tio års hemmaövningar avslöjar
grannen en dag att han aldrig någonsin hört en ton från
dig. Jag träffade en gång en äldre dam som berättade för
mig att minmorfar sjungit (han hade en vacker basröst)
i hennes skånska kyrkokör under hela sin tjänstgöring
under kriget. Och jag förstår morfar, när vardagarna
är marschtrummor och trumpeter, känns en kyrkokör
befriande. Att blockflöjten återuppstod på trettiotalet
är knappast en slump, så mycket bättre med de sam-
manvävda stämmorna i en triosonat av Telemann än att
marschera i svart uniform och få sin bastuba fylld med
regnvatten. Blockflöjt är ju förresten som att sjunga, det
är mjukt och runt, och om man blundar kan man höra
texten – man sjunger fast utan ord.
(
För säkerhets skull googlade jag alla mina tyska
blockflöjtskompositörer, och i motsats till vad jag naivt
trodde när jag skrev texten ovan var de goda nazister
allihop. Förutom blockflöjtsmusik skrev t.ex. Harald
Genzmer
Musik für Luftwaffenorchester
och Cesar
Bresgen komponerade
Soldaten-Weihnacht
für Chor
und Instrumente. Den enda genuina blockflöjtkompo-
sitör som verkar ha varit förföljd var Franz Reizenstein,
på grund av en judisk hustru. Så jag ändrar mig från
„
Blockflöjtsmusik var en tyst protest under nazitiden
“
till att „
Nazisterna förklarade det mesta av schysst tysk
samtidsmusik som entartet, och kvar blev i stort sett kom-
positörer av blockflöjtmusik som då som nu inte förmådde
provocera någon
“.)
Min äldste son kom förra året för övrigt hemdragan-
des med en märklig gulvit plastsak som hans klassfö-
reståndare insisterade på att kalla ”blockflöjt”. Familjen
uppsökte därför omgående en musikaffär och jag (min
fru sa nämligen: -Om du är tvungen att spela på varenda
blockflöjt i hela butiken så går jag ut...) inköpte något
som jag tycker mer förtjänar benämingen ”blockflöjt”.
Efterföljande kvartssamtal frågade klassföreståndaren
försynt om jag som förälder inte kunde acceptera att
min son hade samma ”blockflöjt” som resten av klassen.
Jag kunde bara spontant utbrista: Över min döda kropp!
Som sagt tidigare, man skämtar inte om blockflöjt, och
skolan har inte tagit upp ämnet igen.
Blockflöjten har således med sin introverta och text-
nära klang ett högt kyrkligt marknadsvärde, vilket vi i
min ungdom till fullo utnyttjade genom att erbjuda en
hel blockflöjtskvartett, bestående av sopran-, alt-, tenor-
och basblockflöjt, och jag kan titulera mig basblock-
flöjtist emeritus. En blockflöjtskvartett ser söt ut och
