40
| 4 | 2012
Klinisk Biokemi i Norden
(
Fortsat fra side 39)
Foto: Henrik Alfthan.
uppskattar. Pensionärer gillar solosång. Som obligato-
riskt sidonummer lades därför in ett sopransolo med
framförande av en av Almquists songes:
Den lyssnande
Maria
.
Denna aktualiserades oväntat under terrordåden
i Oslo 22. juli, som ju inträffade mitt under pågående
semester. Hela laboratorieledningen var borta och jag
trodde i ett svagt ögonblick att jag skulle vara ansvarig
för minnesmarkeringen i sambandmed den tysta minu-
ten. Vad skulle jag göra, det är ju inte min starka sida
att hålla högtidliga tal? Så mindes jag plötsligt att Jonas
Lindgård i klassen över mig hade dragit stråken över
sin Sundvisson-fiol på minnesstunden för Olof Palme.
Det hade varit väldigt fint och nationalromantiskt, jag
tror att han framförde en av Stenhammars Sentimentala
romanser (en av den svenska violinromantikens omist-
liga pärlor enligt Malmösymfonikerna). Jag bestämde
mig därför (och kom ihåg att detta är så hemligt att jag
inte har berättat det för någon mer än dig) att sjung-
ande framföra
Den lyssnande Maria
:
Herre Gud, vad det är vackert,
att höra toner av en salig ängels mun:
herre Gud, vad det är ljuvligt,
att dö i toner och i sång.
Stilla rinn, o min själ, i floden,
i dunkla, himmelska purpurfloden:
stilla sjunk, o min sälla ande,
i gudafamnen, den friska, goda.
Stilla rinn min själ, stilla rinn i floden:
stilla sjunk min ande, i gudafamnen den goda.
Herre Gud, vad det är vackert...
Så jag köpte stearinljus, tändare och sov dåligt i tre nät-
ter. En halvtimme innan minnesstunden dyker dock
direktören upp:
stilla sjunk, o min sälla ande
…
Tenorblockflöjtisten Å. var E.s drabant till fullo. Å.
höll alltid med E., och tyckte som E. att de dumma
pojkarna var dumma, och de snygga ommöjligt ännu
