52
| 2 | 2011
Klinisk Biokemi i Norden
Med en dansk poetvän vid sin sida vandrar vetenskaps-
mannen från återöppnade jazzhaket Montmartre, upp
längs Gothersgade. Där, i ett 1700-tals hus, med Rosen-
borg slott skymtande, ligger Köpenhamns senaste kul-
turella nytillskott: Poesiens Hus. Finns redan i Paris, i
NYC, så,
why not in CPH
?
Grand opening night tonight
,
hela den danska
poesin skall komma. Detta måste hedras, upplevas,
hämningslöst, av utsänd reporter,
the gonzo of KBN
.
En möjligheternas afton, känner jag. Svensk granit
möter dansk lera.
Alla skall ha ett hus nuförtiden. Det är en vacker
tanke. Mitt i den digitala världens transparanta tråd-
löshet skall alla ha ett hus. Något hem i den hemlösa
cybervärlden. Labmedicin skall ha ett hus, och nu
också den mest immateriella av alla konster – Poesin.
Visst skall poesin få sitt hus. Poesin, det talade ordet,
fritt, flygande, det skrivna ordet, ande, svävande. Men
hus skall de också ha.
Det tyckte i alla fall den danska poeten Lene Hen-
ningsen när hon gjorde sin ökenvandring mellan
ministerier och mecenater på jakt efter hyresbidrag.
Nej, det gick inte. Men hon gav sig inte. Hyrde själv
ett 1700-tals hus alldeles vid Rosenborgs slott och satte
igång med hjälp av ett femtiotal entusiaster.
Det är ett vackert hus, väggarna vitkalkade, etager,
trappor, halvvåningar, bokhyllor men mest vitkalkade
väggar. Har varit modellagentur och cocktailbar. Inte
illa. Och möbler i bleka pastellnyanser. Stilfullt snarare
än bohemiskt, inga sovande poeter i hörnorna. Inga
tomma vinflaskor.
No, no!
–
Skulle jag dricka din öl i stället för min dansk vand,
anförtror mig senare på kvällen en äldre poet, så skulle
jag vara död i morgon!
Vi kommer tidigt och min poetvän ställer sig i kön
till baren. Den rör sig långsamt som naturlyrik. Själv
sätter jag mig i en pastellmintgrön stol vid ett pastell-
Vandrande Vetenskapsmannen:
La Tafdrup på Poesiens Hus
Per Simonsson
mintgrönt bord, bland en grupp damer. De ser bleka
ut, lite undernärda, som poeter kanske skall se ut, för-
utom kvinnan som tronar vid bordet, vid min vänstra
sida. Hon är inte undernärd. Hon lyser, stort mörkt
hår, gul tröja, faktiskt samma färg som min. Det får
mig att känna mig poetisk, en i kretsen. Samhörighet.
Jag sträcker fram min hand och presenterar mig
artigt.
–
Pia Tafdrup, svarar hon, och synes bekymrad över
att inte kunna placera mitt namn.
–
Jag är svensk, urskuldar jag mig.
–
Jaha, säger hon lika frågande.
–
Jag är inte poet. Jag är prosaist. Klinisk biokemist.
Vid dessa ord slappnar Pia Tafdrup av och ler gott
och välkomnande. Tydligen en bra formel bland danska
poeter. Prosaist, biokemist. Får jag inte glömma. Någon
som kommer långt ifrån.
Så där sitter jag – förvandlad till Den Svenske Bio-
kemisten - vid regentens pastellmintgröna bord. Kan-
ske är det reserverat för poeter men som Vandrande
Vetenskapsman får man inte vara blyg.
Pia Tafdrup, La Tafdrup, dansk poesis drottning,
Dansk Akademi, Nordiska priset och en hemsida så
professionell att den kan göra vilken exhibitionist som
helst blek av avund. Hon som skrev om åtrån: ”
Det
utal af tegn/der kan ligge på spidsen/af en erigeret bryst-
vorte
”.
Runt henne kronprinsessorna med Susanne Jorn
och Lene Henningsen. Fint folk. Bäst att sitta tyst, bara
svara på tilltal, och insupa den spirituella konversatio-
nen. Jag kan givetvis inte avslöja de förtroligheter jag
får mig till dels, mer än att det mesta rör facebook och
internet. Men jag ler, salig av de inspirerades utsagor.
Min danska vän kommer tillbaka med kaffe. Hon
stirrar storögt på mig. Jag visar henne en plats jag
reserverat invid La Tafdrup - Vad gör inte en gentle-
man för en poet? – och hon slår sig ner i beundran
invid idolen.
