30
| 2 | 2011
Klinisk Biokemi i Norden
Alzheimers sjukdom
Alzheimers sjukdom kännetecknas makroskopiskt av
kortikal cerebral atrofi. Mikroskopisk undersökning
av hjärnan visar extracellulära plack bestående av en
aggregerad form av peptiden β-amyloid42 (Aβ42) och
intraneuronala tangles bestående av fosforylerade tau-
proteiner. Enligt den dominerande sjukdomshypote-
sen orsakas sjukdomen av en felaktig metabolism av
Aβ, som aggregerar och bildar lösliga oligomerer och
plack, vilket leder till synapsdysfunktion, förlust av
synapser och nervceller, hjärnatrofi och demens (3).
Dessa skadliga processer börjar troligen redan innan
de första kognitiva symtomen uppträder. En person
som utvecklat lätt kognitiv funktionsnedsättning men
inte uppfyller kriterierna för demens kan få diagnosen
MCI (mild cognitive impairment). Ungefär hälften
av patienter med MCI får en demensdiagnos inom
Biomarkörer för Alzheimers sjukdom:
Hur kvalitetssäkra inför kliniskt bruk?
Niklas Mattsson, Henrik Zetterberg och Kaj Blennow
Laboratoriet för Neurokemi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Mölndal, Mölndal
några år, men gränserna är otydliga mellan normalt
åldrande, MCI och demens. En del MCI-patienter
har en stabil lätt funktionsnedsättning och ett fåtal
förbättras till och med och återfår normal kognitiv
funktion. Differentialdiagnostiskt kan det vara svårt
att skilja demens orsakad av Alzheimers sjukdom från
andra demenssjukdomar, som vaskulär demens och
frontallobsdemens. Många patienter har dessutom
en blandad patologi i hjärnan, med inslag av både
Alzheimers sjukdom och vaskulär sjukdom. För att
lösa dessa kliniska problem används nu biomarkörer i
cerebrospinalvätska (CSV) som ett stöd i diagnostiken.
Cerebrospinalvätska och lumbalpunktion
CSV utsöndras av plexus choroideus i hjärnans vent-
riklar och längs med kortexyta. Vätskan cirkulerar ner
längs med ryggmärgen och är åtkomlig för provtag-
Andelen äldre personer i befolkningen blir allt
fler, och förekomsten av patienter med neuro-
degenerativa sjukdomar och demens ökar därför
snabbt. Idag finns det ca 35 miljoner patienter
med demenssjukdomar över hela världen och
dessa beräknas öka till ca 120 miljoner år 2050,
om genombrott i den forskning som pågår uteblir
(1).
Situationen är alarmerande och bör tas på största allvar. De flesta demenspatienter har Alzheimers
sjukdom. Nu tillgängliga läkemedel mot Alzheimers sjukdom är acetylkolinesterashämmare och partiella
NMDA-receptorantagonister. Dessa kan minska symtomen men påverkar inte den underliggande sjuk-
domsprocessen. Det pågår därför en intensiv utveckling av sjukdomsmodifierande läkemedel. Sådana
läkemedel bör sannolikt sättas in tidigt i sjukdomsförloppet för optimal effekt. Tyvärr kan man inte
diagnostisera Alzheimers sjukdom i tidigt skede med klinisk undersökning. Laboratoriemedicin spelar
därför en stor roll för diagnostiken och kommer troligen att bli ännu viktigare när sjukdomsmodifierande
läkemedel finns tillgängliga (2).
