31
| 2 | 2011
Klinisk Biokemi i Norden
(
Fortsætter side 32)
ning med lumbalpunktion (LP). En korrekt utförd LP
medför inga allvarliga risker. Huvudvärken som kan
uppkomma efter undersökningen är oftast lätt, och
alltid övergående, och kan behandlas med receptfria
analgetika (4,5). Trots detta varierar användningen
av LP i demensutredningar stort mellan länder. I de
nordiska länderna är LP ofta en del av utredning,
medan läkare i USA är mer restriktiva. Skillnaderna
beror troligen på en kombination av resursfördelning,
kunskap och attityd hos både läkare och patienter.
Biomarkörer i cerebrospinalvätska
När LP utförs i demensutredningar i Norden efter-
frågas ofta analyser dels för att utesluta viktiga diffe-
rentialdiagnoser, exempelvis neuroinflammation, och
dels för att ge ökat stöd för en specifik demensdiagnos.
Rutinanalyser som kan utföras vid många sjukhusla-
boratorier är mätningar av albumin för att uppskatta
blod-hjärnbarriärfunktionen, samt celltal, IgG och IgM
för att detektera inflammation i centrala nervsystemet.
Många läkare efterfrågar också specifika demens- och
hjärnskademarkörer, som endast analyseras på ett fåtal
specialiserade laboratorier. Sedan mitten av 1990-talet
har de viktigaste CSV-markörerna för Alzheimers
sjukdom varit proteinet total-tau (T-tau), där ökade
nivåer avspeglar kortikalt axonalt sönderfall, fosfo-
rylerade isoformer av tau (P-tau), där ökade nivåer
avspeglar neurofibrillära tangles, samt peptiden Aβ42,
där sänkta nivåer avspeglar amyloida plack (2) (Figur
1).
Ofta undersöks även proteinet neurofilament light,
där ökade nivåer avspeglar sönderfall av subkortikala
grova myeliniserade axon, vilket kan indikera till
exempel vaskulär sjukdom eller frontallobsdemens (6).
Ibland analyseras också gliafibrillärt surt protein, som
avspeglar astrocytaktivering och glios (7).
Biomarkörer för diagnostik av Alzheimers sjukdom
Ett stort antal studier har visat att Aβ42, T-tau och
P-tau har sensitivitet och specificitet kring 80-90% för
Alzheimers sjukdom (8). Detta gäller både i tvärsnitts-
studier med dementa patienter mot friska kontroller
och i prospektiva studier där MCI-patienter följts till
demensdiagnos. Bland MCI-patienter ger biomarkö-
rerna positiva och negativa prediktiva värden kring ca
65-90%
för Alzheimers sjukdom. De högsta prediktiva
värdena ses vid studier på specialiserade minnesmot-
tagningar där prevalensen av underliggande Alzhei-
mers sjukdom är hög (ca 50% hos en MCI population).
Biomarkörerna är därför kliniskt mest användbara vid
specialiserade centra.
Biomarkörer i läkemedelsutveckling
Det pågår intensiv forskning om behandling av Alz-
heimers sjukdom och på
listas
636
pågående studier interventionsstudier (sökning
2011-01-06).
Men trots detta saknas fortfarande stora
genombrott för sjukdomsmodifierande behandling
och flera lovande studier har till och med avbrutits
i förtid på grund av svåra läkemedelsbiverkningar
(9).
Det har därför föreslagits att CSV-biomarkörer
kan användas i läkemedelsstudier, för att säkerställa
biokemiska effekter av läkemedel, öka sannolikheten
att inkluderade patienter verkligen har Alzheimers
sjukdom, och övervaka toxicitet och biverkningar.
Multi-centerstudier och variabilitet
Biomarkörernas diagnostiska säkerhet har varit lägre
i multi-centerstudier än i mono-centerstudier, vilket
troligen orsakas av variation mellan kliniska centra
och laboratorier (10-12). Biomarkörnivåer för Alz-
heimerpatienter och kontroller varierar också kraftigt
mellan studier, vilket försvårar jämförelser och meta-
analyser (Figur 2). Vad beror dessa variationer på?
Figur 1. Biomarkörer för Alzheimers sjukdom. De tre vanligas-
te CSV-markörerna för Alzheimers sjukdom är amyloid-β1-42
(
Aβ42), total-tau (T-tau) och fosforylerat tau (P-tau).
Nivåerna av Aβ42 är låga, troligen sekundärt till ansamling i
plack. Höga nivåer av T-tau avspeglar axonalt sönderfall och
höga nivåer av P-tau avspeglar förekomst av neurofibrillära
tangles.
