av70-årigakvinnorochmänbefannskvinnornaha
betydligtlägremedelvärdeförbenmineralinnehållet
änmännen, samt lägre IGF-I-halt ochhögre osteo–
calcinhalt än männen. IGF-I-koncentrationen
korrelerade väl till benmineralinnehållet liksom
koncentrationen av IGFBP-3. Ingen skillnad sågs
mellandessa tvåvariablerirelation tillbenmineral–
innehållet, dvsIGFBP-3varej bättrekorrelerat till
BMD (bonemineral density) än IGF-I (vilket häv–
dats vara fallet vid manlig idiopatisk osteoporos).
Som förväntat var det en hög korrelation mellan
IGF-1 och IGFBP-3-koncentrationerna.
Mätning av IGF-1 och IGFBP-3 i serum
TotaltIGF-1.
Förmätningav insulinlikandetillväxt–
faktorer användes från början skilda bioassays.
Dessakom snabbt att ersättas av specifika immun–
metoder förIGF-I och IGF-11, och på kort tid kom
radioimmunoassay, och senare även immuno–
metrisk assay, att bli dedominerandemätmetoder–
na.
IGF-I föreligger i plasmaoch serum till omkring
99 % bundet till IGF-bindarproteiner (IGFBP) i
komplexa järnvikter. I kliniska studier och under–
sökningar har man valt att mäta den totala serum–
koncentrationen av immunareaktivt IGF-I genom
att dissociera och isolera IGF-1 från IGFBP's och
därefter kvantifiera med immunoassay. Principi–
ellt innehåller enkvantifiering av immunareaktivt
IGF-1 därför fyra steg:
l.
En dissociation av IGF-I från dess bindar–
proteiner genom surgörning av provet.
2. En permanent isolering avIGF-I från hindar–
proteinerna. Flera alternativ finns. Rutinmässigt
dominerar denaturering och fällning av bin–
darproteinerna med etanol och en efterföljande
centrifugering, ev. ikyla.Detbästaresultateterhålls
genom att utföra en gel- (eller vätske-) kromato–
grafi. Detta är mer tids- och resurskrävande men
anses vara "the golden standard"- under förutsätt–
ning att kromatografikolonnen har tillräckligt stor
kapacitet även för prover från exempelvis uremi–
patienter. På senare tid har ett principiellt nytt sätt
tillkommit, nämligen att blockera bindarprote–
inernas bindningsställen genom tillsatsavIGF-II i
överskott.
3. Återställande av provmatrix till immuno–
kemiskt "fysiologiska" förhållande. Detta utförs
genom indunstning av lösningsmedel och indunst–
ning eller buffring av förekommande syror.
Klinisk Kemi
i
Norden/, 1997
4. Kvantifiering med immunoassay.
En noggrann validering av den metod man vill
använda är nödvändig. Främst är det möjligheten
av interferens från kvarvarande bindarproteiner
efter steg 2 sommåste bedömas.
Fritt IGF-1.
Ett flertalmetoderattmäta fritt IGF–
I har prövats, ochman har rapporterat värden från
0.4%uppmot20%avdet totala IGF-Iberoendepå
metodologi. Det finns åtminstone fyra olika fakto–
rer att ta hänsyn till vid mätning av den fria
fraktionen.
l.
Kvantifieringenmed immunoassay kräver en
50 tilllOO gånger högre känslighet.
2. Störningen av järnvikterna i systemet mellan
IGF-I och dess bindarproteinermåste minimeras.
3. Masseffekten av jämviktsförskjutningarna
måsteminimeras.
4.Proteolysavde labilabindarproteinerna, främst
IGFBP-3, i provet måsteminimeras.
En ny metod med ultracentrifugering vid 37°C
har nyligen publicerats av Frystyk och medarbe–
tare. Där redovisar man nivåer av fritt IGF-I på
cirka 0.4 % av den totala mängden. Preliminära
resultat från undersökning av olika patientgrupper
talar för att mätning av fritt IGF-I kan bli kliniskt
och forskningsmässigt värdefull.
IGFBP-3.
IGFBP-3 är det kvantitativt domine–
randebindarproteinetför IGF-1. Rutinmässigtmäts
IGFBP-3 och de övriga hindarproteinerna med
immunometoder, framför allt med radioimmu–
noassay.Pågrund avdenproteolytiskaklyvningen
av IGFBP-3 såväl invivo som invitrobildas skilda
fragment. Både den proteolytiska aktiviteten i
serumprovet och dessa olika fragment kan därför
skapametodologiska interferenserochge felaktiga
resultat.
De skildahindarproteinernakanockså identifie–
ras och studeras med "Westernblotting"-metoder.
Detta ger dockmer kvalitativ än kvantitativ infor–
mation och används främst i forskningssamman–
hang.
DiagnostiskanvändningavIGF-l och IGFBP-3
Bestämning av IGF-I och IGFBP-3 - vars serum–
koncentrationer varierar föga under dygnet - an–
vänds huvudsakligen för att värdera GR–
insöndringen, vilken ju är pulsatilledande till på–
tagliga koncentrationsvariationer av GR.
Vid tillstånd med ökad GR-insöndring, d v s
gigantismochakromegali, ärserumkoncentrationen
17
