Laboratoriemedicin-medsjälvklarhetenmedi–
cinsk verksamhet
Laboratoriemedicin är en lämplig paraplybeteck–
ning för de verksamheter som bedrivs vid de kli–
niska laboratorierna.Ordet ärnog rätt lättförståeligt
också utanför professionen. Ännu mera distinkt är
innebörden i "laboratoriemedicinare" eller "labo–
ratorieläkare", som tydligt anger att vi tillhör den
medicinska professionen och att (patientbundna
och/eller provbundna) laboratorieundersökningar
är kärnan i vår praktiska verksamhet.
Laboratoriemedicin är också lämpligt att införa i
namnet på vår specialitet och på vår doktorsexa–
men. Subspecialiteter kan betecknas som labo–
ratoriemedicin, särskilt klinisk biokemi etc.
l
dessa
konstellationer skulleman tom kunna tänka sig att
stryka prefixet "klinisk", vars budskap ju ligger
inbyggt i huvudordet laboratoriemedicin. (Det för–
utsätter att det inte finns risk för sammanblandning
med det naturvetenskapliga ämnet biokemi). Som
examensbeteckning för de av våra doktorander
som inte har medicinsk grundutbildning låter "ex–
perimentell laboratoriemedicin" oändligt mycket
bättre än "experimentell klinisk kemi", en språklig
horrör som f n sätter myror i huvudet på alla som
intresserar sig för disputationerna vid vår fakultet.
Störst acceptans inom forskning och undervis–
ning
Den strukturella översyn som pågår inom såväl
sjukvårdsorganisation som inom universitet har
redan aktualiserat nya beteckningar, primärt av
organisatorisk innebörd. Eftersom denna utveck–
ling är kopplad till besparingar är det naturligt att
entusiasmen ställvis är begränsad. Men vid sidan
av sådanayttre faktorer finns det också inom ämnet
en ökad beredskap för att finnamera representativa
och informativa beteckningar för våra verksamhe–
ter.
Inom forskningen torde (molekylär) patabiologi
och klinisk biokemi vara användbara begrepp och
används säkert redan om än inte systematiskt. Ett
par av de storinstitutioner som nyligen bildats vid
de medicinska fakulteterna i Sverige har fått nam–
net "Institutionen för laboratoriemedicin", kon–
struktioner som ökar möjligheterna och incita–
menten till konstruktiv interdisciplinär samverkan.
Inom undervisning och utbildning ger de nya
beteckningarna oss möjlighet att tydligt markera
våra ansvars- och kompetensområden. I Lund in–
förde vi 1991 etthelt nyttcurriculum för läkarlinjen.
Till skillnad från den strikt institutionsbaserade
undervisningen, med korta kurser
i
t ex klinisk
kemi , är utbildningen nu integrerad, och fyra fas-
24
grupper ( orma!biologi, Patobiologi,Medicin-ki–
rurgi och Övriga kliniska kurser) och ett antal
terminsansvarigaharersatt prefekteroch institutio–
nernas studierektorer i uppläggning och planering
av utbildningen. Fas II (patobiologi) består av en
termin med allmän patabiologi (inflammation,
neoplasietc)ochen terminmedspeciell patobiologi
(organrelaterad patobiologi med integrering av
främst biokemiska, funktionella och morfologiska
aspekter).Under den senare terminen deltar ett
50-
tal lärare från 20 olikadiscipliner. För den kliniska
kemin har förändringen lett till enkraftigökningav
undervisningsansvaret som ett uttryck för behovet
av utbildning inommolekylär patobiologi. Refor–
men har lett till en avsevärd vitalisering av utbild–
ningen, och undervisningen är mycket uppskattad
bland studenter och lärare. Samtidigt görsen förut–
sättningslös översyn av fakultetens undervisnings–
resurseroch resursbehovet inomolikaundervisning–
savsnitt, vilket torde komma att gynna vårt ämne.
Inom den kliniska verksamheten är namnfrågan
- här är ju fr a verksamhetsbeteckningarna
laboratoriemedicinoch kliniskbiokemi relevanta–
i ännu högre grad kopplad till rationaliseringar och
strukturförändringar, och därmed också till lokala
förutsättningar. Det rör sig också i mycket högre
utsträckning om ekonomi och resurser- ansvar för
ochdispositionavhundratals laboratorieassistenter,
stora lokaler och dyrbar apparatur. Inom ramen för
stora laboratorieenheter med tvärdisciplinära
produktionsplattfOimarmåsteocksåspecialisternas
roller och deras ansvar för verksamhetens innehåll
och kvalitet klaras ut. På denna arena torde därför
de nya begreppen komma att introduceras i lång–
sammare takt,men förhoppningsvis kommer posi–
tiva erfarenheter från forskning och undervisning
att ha en katalyserande effekt.
Sammanfattning
Jag tycker att vi laboratorieläkare som arbetar vid
Avdelningar för klinisk biokemi inom laboratorie–
medicinska enheter och/eller Institutioner för
laboratoriemedicin ska fortsätta att oförtrutet
forskarutbilda yngre kolleger i Klinisk biokemi
(ev. Laboratoriemedicin, särskilt klinisk biokemi)
och att vi ska specialistutbi lda såmånga sommöj–
ligt inom Laboratoriemedicin, särskilt klinisk bio–
kemi. Jag tror nämligen att molekylär patabiologi
har framtiden för sig.
Synpunktermottages gärna iKK s spalter eller
till någon avmina i skrivande stund aktuella adres–
ser.
Klinisk Kemi
i
Norden l. 1996
