disciplinerna. Likaså får man lätt en känsla av att
vårt kunskapsområde ligger inklämtmellanetable–
rade prekliniska ämnen och kliniska discipliner,
och att dess omfattning är oviss och elastisk i
förhållande till grannarna (figur l). I besparings–
tider är det en äventyrlig position.
Molekylär patabiologi är inte tillräckligt "av–
gränsande" för att vara någon bra beteckning för
vår specialitet, men begreppet är mycket använd–
bart för att aktivt peka ut ett kunskapsområde och
ettutbildningsmässigtansvarsområdeför vårtämne.
Molekylärpatabiologi anknyterdirekt till preklinik–
ensmedicinskaoch fysiologiska kemi och till cell–
biologin. I andra ändan av spektrum interfolierar
den molekylära patobiologin, genom sina analy–
tiska/diagnostiska aktiviteter, med de kliniska
verksamheterna (figur l).
Den patabiologiska kunskapen ligger nu i hög
grad på biokemisk och molekylär nivå, men detta
har i mycket måttlig utsträckning slagit igenom i
våra rätt statiska kursplaner fr a inom grund–
utbildningen, som fortfarande utgår från att
patabiologin i huvudsak är enmorfologisk angelä–
genhet. Det finns därför all anledning att ge mole–
kylär patabiologi mera svängrum inom grundut–
bildning och specialistutbildning.
Molekylär patabiologi är en än så länge ganska
ledignisch som vi bör känna ansvar för, och som vi
börmarkera att vi vill ta hand om. Gör vi det blir vi
också mera resistenta mot okänsliga besparings–
förslag (figur l).
Molekylär patabiologi ligger i tiden, och det
verkar roligt, spännande och utvecklingsbart. För
en ung medicinare inför val av bana borde ämnes–
områdetkännasattraktivtsomförstahandsalternativ.
Förden som tänker sigen forskarutbildning kanjag
tänkamig attmolekylär patabiologi skulle komma
högt på listan.
A
B
Preklinik
Klinik
Preklinik
Klinik
FÖRE
~~:
:j
~
l
~
l
~
l
l
l
l
l
l
l
l
l
l
l
l
l
l
l
l
l
~
l
EFTER
Klinisk Kemi
i
Norden
J.
1996
l
l
l
l
Inomdet vidarebegreppetpatabiologi finns dess–
utom utrymme för och stimulans till det kunskaps–
mässiga och metodologiska gränsöverskridande (t
ex gentemot immunologi, bakteriologi, genetik),
som ären förutsättning för probleminriktade,över–
gripande forskningsprojekt.
Förnågra innebärdettasynsättmöjligenenbredd–
ningavvårt ansvarsområde: hittills harmankanske
kunnat se sig som representativ klinisk kemist om
man behärskat de delar av biokemin som är av
omedelbar relevans för vårt analyssortiment Mo–
lekylär patabiologi innebär att ämnet markerar ett
ansvar för sjukdomsbetingade biokemiska föränd–
ringar i allmänhet.
Klinisk kemi eller klinisk biokemi?
De som har längre erfarenhet av ämnet än jag får
rättamigom jaghar fel,menjag tyckerdet finns ett
par relevanta argument som talar till förmån för
klinisk biokemi. När disciplinen kom till var verk–
samhetenmera "kemisk" istrikt bemärkelse, inrik–
tad huvudsakligen på koncentrationsbestämningar
av metaboliter med klassiska kemiska tekniker.
Idag har vi ett betydligt bredare metodologiskt
sortiment, som inkluderar t ex enzymologi, immu–
nologi , cellräkning och funktionsundersökningar.
Inom forskningsverksamheten har vi större likhe–
termed biokemister änmed kemister. Som beteck–
ning på vår verksamhet/subspecialitet harmonierar
också "klinisk biokemi" bättre med kunskaps–
området molekylär patobiologi.
Klinisk kemi är i flera länder, bl a USA, inte
någon akademisk verksamhet.
Ä
ven ur denna syn–
punkt är klinisk biokemi en bättre innehållsdekla–
ration för vår specialitet.
Figur l .
Sul~jektiv
visualisering av ämnet klinisk kemi
och dess roll inom det medicinska verksamhetsfältet
(prekliniska och kliniska aktiviteter) om det dejinieras
c
r------.1"". "• ......-.. -•• -..
-1,
l
l
l
l
l
l
l
som
a. en servicedisciplin
med en viktig
diagnostisk funktion
i
kliniken
b. en biokemisk–
analytisk verksamhet
i
gränsytan mellan
preklinik och klinik
c. ett ämne ansvarigt
för molekylär
patabiologi och
biokemisk diagnostik.
23
