42 |
Klinisk Biokemi i Norden · 2 2016
dvs 10 lätta och 10 tunga kedjor. De lätta och tunga
kedjorna produceras separat och sätts sedan ihop i
cellen. I regel bildas ett visst överskott av lätta kedjor
i förhållande till tunga kedjor. Detta medför att om vi
gör mycket antikroppar (M-komponent eller immun-
stimulering) så kommer överskottet av fria lätta ked-
jor ut i cirkulationen där vi kan påvisa dem. Fria lätta
kedjor har en molekylvikt på drygt 20 kDa vilket gör
att de lättare passerar genom glomeruli. De fria lätta
kedjorna tas sedan upp i proximala tubuli vilket gör
att vi bara finner låga nivåer av dem i urinen. Elimi-
nationen via njurarna gör att fria lätta kedjor har en
kortare halveringstid än intakta antikroppar. Det gör
att vi snabbare kan se förändringar i produktionen av
lätta kedjor jämfört med intakta antikroppar.
När vi letar efter M-komponenter letar vi efter en
enda antikroppsproducerande grupp av celler som
alla gör samma antikropp/antikroppsfragment. Cel-
lerna gör en unik lätt kedja som antingen är av kappa
eller lamda typ. Människor gör ungefär dubbelt så
mycket kappakedjor som lamdakedjor. Det innebär
att de flesta M-komponenter innehåller kappakedjor.
För att skilja mellan polyklonal Ig-stegring och
monoklonal Ig-stegring så använder vi kappa-lamda
kvoten. Rör det sig om en polyklonal Ig produktion
så bör kvoten ligga runt 2 (med en relativt stor varia-
tion) medan en monoklonal Ig-produktion har en
kraftigt avvikande kvot. Samma resonemang gäller
både för fria lätta kedjor och totala lätta kedjor. Ett
problem när vi mäter fria lätta kedjor är att det bildas
nästan oändligt många varianter på lätta kedjor för
att de skall kunna känna igen alla antigen som vi kan
möta i framtiden. Vi har alltså ett mycket stort antal
varianter av lätta kedjor och i jämförelse med detta
ett mycket begränsat antal detektionsantikroppar i
våra analysmetoder. Om våra detektionsantikrop-
par passar precis ihop med en viss fri lätt kedja så
får vi en mycket stark signal men det måste också
kunna inträffa någon gång att den lätta kedjan inte
alls känns igen av vår detektionsantikropp. Risken är
givetvis störst om vi har en enda klon (M-komponent)
i provet. Har vi ett stort antal olika antikroppar i
provet (polyklonalt/oligoklonalt) så kommer anti-
kropparna alltid känna igen ett stort antal av de lätta
kedjorna och variationen minska. Det här är orsaken
till att vi i kvalitetssäkringsutskick där vi använder
prover från myelompatienter får höga interlaboratorie
CV vid analys av fria lätta kedjor. Skulle vi istället
skicka ut normalt polyklonalt IgG så får vi betyd-
ligt lägre CV. Vill vi använda samma reagens för att
påvisa oligoklonal antikroppsproduktion så bör vi få
lägre variation än när vi analyserar myleomproverna.
Det bör innebära att vi får mindre batchvariation och
mindre variation över tid om vi följer en viss patient.
Vid immunstimulering så producerar vi både
kappa och lamda-kedjor i ökad omfattning. Om vi
använder samma reagens för att påvisa immunsti-
mulering så förväntar vi oss att det finns en ökad
produktion av både kappa och lamda-kedjor. Det gör
att kappa-lamda kvoten bör hamna runt 1-3. Det gäl-
ler både i plasma/serum och i cerebrospinalvätska. En
oligoklonal antikroppsproduktion innebär att det är
ett fåtal plasmacellkloner som står för produktionen
av de lätta kedjorna. Det gör att kappa/lamda kvoten
kommer variera mer än vid en polyklonal immun-
stimulering dvs vi skulle behöva ha bredare gränser
för kappa-lada kvoten för att kunna skilja polyklonal
immunstimuering från monoklonal M-komponenter.
Vi ser av och till M-komponenter i våra spinalelek-
troforeser som också finns med i plasmaprovet. Det
rör sig då i regel om M-komponenter som läckt över
Vandringsled i Serra de Tramuntana. Foto: Henrik Alfthan.
