Klinisk Biokemi i Norden · 2 2016
| 47
Fattas bara, kan vi skicka blodprover helskinnade
genom den nordiska nattens polarkyla klarar väl de
flesta analyter en timmes preanalytisk vaggning på
Atlanten.
- Inget lab på La Gomera?
- Si,
på sjukhuset. Dit skickar vi många vanliga
prover.
- Det finns sjukhus på La Gomera?
Det är klart att det måste finnas ett sjukhus på
varje ö, speciellt så här långt ute i yttersta havsbandet.
Sjukhus med förlossning och akutmottagning. Och
lab. En mänsklig rättighet. Men jag har aldrig sett
det, trots att byn bara har tre gator.
- Var är sjukhuset?
Hon pekar inåt bergen.
Jag tackar och vi skiljs med många hjärtliga
Hasta
luegos
. Det känns härligt att ingå i labmedicinens
globala syskonskara, där vi alla är vänner, god och
glada vänner.
Det är inte lätt att bygga sjukhus på La Gomera,
sommest bestå av raviner, klippor och vulkaner, i alla
fall inte om man vill ha ett sjukhus i horisontalplan.
Och det brukar ju underlätta sjukvårdens processer.
Så de har byggt det nya sjukhuset en bra bit uppför
dalen, på en jämn plätt intill fotbollsplanen, som
också brukar kräva horisontellt underlag.
Dit går jag. Ur den lilla staden, inte mer än en by, en
bra bit, säkert en halvtimme. Där ligger Hospital de
La Gomera, en fräsch, ljusgrå låda, helt horisontellt.
Nu skall jag fraternisera mig med den lokala
labmedicinen, La Gomeras, hjältarna i Atlantens
stormiga farvatten, höra hur de klarar sig, dessa
släktingar till kollegorna på Färöarna och Åland. De
som fixar saker själv, självförsörjande. Detta kan bli
intressant.
Receptionisten bakom disken i den öde entréhallen
välkomnar mig med ett leende. Detta bådar gott. Jag
presenterar mig och undrar var laboratoriet ligger.
- Bara gå nerför gången där, rakt fram.
Det gör jag. Med säkra steg. Fram till laboratoriets
receptionist. Hon som regerar över väntrummet, som
ligger helt öde.
SY Isis förtöjd i San Sebastian de La Gomera, i nära anslutning till det lokala laboratoriet LGS ANÁLISIS, i den vita byggna-
den på kajen. (Foto: Per Simonsson)
