Klinisk Biokemi i Norden · 2 2016
| 49
hand, drottningens, det coolaste som hänt Spanien
sen Paloma Picasso.
De kommer med största sannolikhet besluta sig
för att anlägga massiv verkningseld genom glasväg-
gen, en väl inövad avrättning, profylaktisk, innan jag
hinner trycka på ryggsäckens utlösningsmekanism.
Höghastighetsvapen, finkalibrigt. En träff räcker.
En träff nog för omedelbar död,
mors subita.
Jag vet
hur det ser ut, minns från Sjöbefälsskola när vi sköt
grisen med ett enda skott. De kommer inte att ge
sig förrän de gjort vad de brukar mot pojkarna som
vrålar på de flaggprydda jeeparna.
Tryck på larmknappen och kasta dig under recep-
tionen, som de lärde dig på säkerhetskursen för
receptionister. Blunda och håll för öronen. Detta är
inget jag vill att någon skall tvingas uppleva. Ligg
sen still medan den fjärrstyrda roboten kravlar in på
laboratoriets provtagning och genomsöker resterna
av min ryggsäck: Papaya, slaktarens korv, lök.
Hon tar mitt visitkort, med ett internationellt tele-
fonnummer som mycket väl kan leda till en mobil-
kopplad bomb. Tar kortet men säger inget, gör inget.
Trycker inte på stor röd knapp. Skadan är ändå för
längesedan skedd.
Vi är alla redan misstänkta och misstänkare. Miss-
tänkliggörare och misstänkliggjorda.
En skylt visar mot cafeterian, som är lika övergiven
som sjukhuset i övrigt. Tortillan är mer potatis än
ägg, ter sig tillredd av öns dietist. Jag bläddrar i en
veckogammal tidning, lämnar minimalt med dricks
och ger mig av. I entréhallen möter jag receptionis-
ten på väg hem. Hon nonchalerar mig. Jag ser bort.
Skadan är ändå för längesedan skedd.
Knölsvanar (Cygnus olor) på flygtur i Sibbo senaste höst. Foto: Henrik Alfthan.
