48 |
Klinisk Biokemi i Norden · 2 2016
Där blir det stopp. Totalstopp.
Det ser jag redan på blicken. Här är det inte tal om
syskonskap. Inte om den gemenskap som IFCC och
EFLM och EU garanterar, Schengen också, i vart fall
om man inte är asylsökande.
Kassaskåpsstopp.
Jag stammar en hälsning, klämmer i med både
Buenos tardes
och
Que tal
. Får mumlande svar. Här
går det inte att köra med valda utdrag ur periodiska
systemet. Så jag stammar min presentation, och får
alla verben fel.
- Jag vara turist. Jag komma från Sverige. Jag är
klinisk kemist.
Jag vet inte vad ”who cares?” heter på spanska – i
Malmö säger vi ”A-va-då-då?” - men det är precis vad
damen säger med en enda tyst blick.
- Jag vill titta på laboratoriet. Visitera…
- Är ni sjuk?
- Nej, turist.
Inget svar. Hon tittar på mig. Svarta kortbyxor,
svart tröja från Blodcentralen, med GE BLOD –
RÄDDA LIV! Skrivet på alla kulturspråk, från finska
till arabiskan. Det ser hon, den arabiska kalligrafin.
Och ryggsäcken och solglasögonen.
Här är det nog bara att dra, bums, erkänna sig sla-
gen men jag tycker inte om att erkänna mig slagen.
Jag tror djupt och innerligt på betydelsen av inter-
nationella samarbeten. Jag vill riva gränser, lära av
andra. Jag är här för att skapa intressanta relationer.
En sur receptionist skall inte stoppa mig. Och är man
en
party crasher
så får man inte ge upp inför första
bästa dörrvakt.
- Förstår jag?
Shit,
fel verbform. Inte ens presens klarar jag av.
När jag skulle vilja ge henne en föreläsning på bil-
dad kastilianska om att vi alla är del av den kliniska
kemins familj, och medlemmar av EU, som för övrigt
finansierat hamnen och hospitalet och alla vägarna
över vulkanerna och som står för fri rörlighet av
pengar, tjänster och sura receptionister.
- Poco.
Då minns jag mitt visitkort. Det ger i vissa kulturer
en trovärdighet. Jag gräver fram min etui och räcker
henne kortet. Hon läser länge, antagligen på den
svenskspråkiga sidan, men jag tror inte hon förstått
mer av den engelska.
Hon nickar, misstänksamt.
Men hon rör sig, för första gången. Motsträvigt
lämnar hon receptionen för konsultation med över-
ordnad. Detta måste förankras med högre ort någon-
stans nerför den öde korridoren som hon bevakat
med sin kropp.
- Vänta här.
Jag slår mig ner och undrar varför jag inte sitter
med en
café solo
på Café Cuba Libre medan kuban-
skornas spelar favoritlåtar från ön på andra sidan
havet.
En bra stund senare kommer hon tillbaka. Jag ler
lika älskvärt som tidigare. Hon skall inte klå mig så
lätt, jag har klarat av värre
gate keepers
i mina dar.
- Ni skall inte sälja något?
- Nej, nej, jag är turist. Och klinisk kemist.
Hon tittar på mig igen och undrar för sig själv vad
jag gör här om jag nu har semester. Och inte är sjuk.
Och inte vill sälja något. Nu borde jag bara tyst stirra
tillbaka med det kan jag inte.
- Jag är sjöman och har en båt i hamnen. En båt
med segel.
Detta är nu bortom hennes fattningsförmåga, och
antagligen många andras också. En sjöman, en läkare,
en klinisk kemist, från fjärran strand. I svarta shorts
och svart tröja med en massa oförståeliga ord på. Och
arabiska tecken.
Någonting är fel, helt tokigt.
- Vänta, säger hon igen.
Det är fortfarande lika fridfullt i väntrummet. Inte
en enda patient vill följa upp sitt HbA1c.
- Vi ringer, säger hon när hon återkommer efter
konsultation med högre ort.
Då ser jag mig själv. En främling, en osamman-
hängande historia, omöjlig att förstå. En turist som
vill besöka ett lab, utan att vara sjuk. En man klädd i
svart tröja med vita arabiska bokstäver, sådana som
man ser på TV, kvällsnyheterna, de svarta flaggorna
med de vita arabiska tecknen fladdrande från fram-
rusande jeepar, över sand och ruin. Framför henne
står en man med ryggsäck, med solmogen papaya,
svarta små potatis
,
lök, slaktarens bleka korvar. Men
det vet hon inte. Hon ser bara en svartklädd man, och
en ryggsäck, med plats för 10 kilo trotyl.
Kanske har hon gått sjukhusets säkerhetskurs. I så
fall, tryck på knappen! Den stora röda larmknappen
du har bakom disken. Den som kallar på
policia local,
proteccion civil, guardia civil
. Tryck på knappen! Allt
annat är tjänstefel. Allt annat än orsak till uppsäg-
ning. Tryck på knappen! Du kommer att bli hjälte. De
kommer att flyga dig hela vägen till kungliga slottet
i Madrid och du kommer att få medalj ur regentens
