från parietalceller kanske det största intresset; den
kvantitativt dominerande källan för pankreastatin
förefaller vara ventrikelslemhinnans ECL-celler
(12). Den aminoterminala peptiden CgA
1
_
40
från
kromogranin A kan stimulera sekretionen av
calcitonin-genrelateradpeptid (CGRP) ochhämma
insöndringenavcalcitoninochparathormon-relate–
radpeptid (PTHrP).Detta innebäratt fragment från
kromogranin A kan påverka samtliga peptid–
hormonermedpåverkanpåkalciummetabolismen.
Man har också helt nyligen visat att en del av
kromogranin A-molekylen kan fungera som
adhesionsmolekyl (13).
Kromogranin Aoch andra vesikelproteiner
som neuroendokrina tumörmarkörer i
histopatologisk diagnostik
Neuroendokrina tumörer uppvisar som regel en
karaktäristisk ljusmikroskopisk bild och den
histopatologiska diagnosen kan därför ofta ställas
redan i rutinfärgade snitt. Som regel behöverman
dock bekräfta tumörens endokrina differentiering
ochhormonproduktionmedspecialfärgningar. Ge–
nerellamarkörer för endokrin differentiering intar
här en framträdande plats, eftersom användning av
dessamarkörerinteförutsätterkännedomom tumör–
ens specifikahormonproduktion. Ett flertal sådana
generella neuroendokrina markörer används idag
rutinmässigt inom histopatologin, t.ex. neuron–
specifikt enolas (NSE), kromogranin A, synap–
tofysin, Leu 7 och protein gene product 9.5 (PGP
9.5). Vesikel- och granulaproteiner, såsom
kromogranin A, har fått en särskilt framträdande
roll, eftersom dessa proteiner har hög specificitet
och sensitivitet som neuroendokrina markörer.
KromograninAkan påvisas inom i stort sett samt–
liga neuroendokrina tumörer, t.ex. carcinoid–
tumörer, ö-cellstumörer, medullär thyreoidea–
cancer, pheochromocytom, paragangliom, neuro–
blastom, hypofystumörer och neuroendokrina
carcinom. Icke-endokrint differentierade tumörer
som adenocarcinom, skivepitelcancer, sarkomoch
lymfom producerar som regel ej kromogranin
A.
Histopatologiskt påvisas kromogranin A i
paraffininbäddat rutinmaterial antingen med hjälp
av silverfärgningar, t.ex. Grimelius silverteknik,
eller med monoklonala antikroppar och immun–
histokemisk teknik. KromograninAförefaller vara
relativt resistentmot olika typer av fixeringar och
kan som regel påvisas immunhistokemiskt i de
Klinisk Kemi
i
Norden2, 1996
flesta typerav rutinmässigtomhändertagetvävnads–
material. Kromogranin A är således en "robust"
markörförneuroendokrindifferentieringochutgör
enhörnsten iden histopatologiskadiagnostiken av
neuroendokrina tumörer. Neurosekretoriska
granulae iendokrina tumörer uttrycker även en rad
andravesikelproteiner,t. ex.synaptofysin, syrraptic
veside protein 2 (SV2) och synapsin. Flera av
dessa fungerar utmärkt som markör för neuroen–
dokrin differentiering. En del har redan funnit sin
plats i panelen av neuroendokrina tumörer medan
andra markörer ännu så länge kräver ytterligare
studier för att rätt kunna utvärderas.
Kromogranin A i blodbanan
Plasmakoncentrationen uppvisar inga påtagliga
variationer hos normala individer jämfört med
hormonellt aktiva substanser [intraindividuell
+
analytiskvariation (CV)vid3provtagningstillfållen
var 18%hos 44 friskamän]. Inga påtagliga ålders–
eller könsvariationer tycks föreligga (14). Bi–
njuremärgen har ansetts vara den huvudsakliga
källan för cirkulerande kromogranin A, och högst
en fördubbling avkoncentrationen iakttasvidmaxi–
mal sympatikoadrenal stimuleringhos normala in–
divider (5). Emellertid har man gjort sannolikt att
mag-tarmkanalen är kvantitativt mer betydelsefull
änbinjurarna,ochsåvälventrikelslemhinnansECL–
celler som tunntarmens endokrina celler är viktiga
källor för kromogranin
A.
Ny
Ii
genvisades att kemoterapi förmalign tumör
av icke-neuroendokrint ursprung kan resultera i
samtidig påtaglig koncentrationsökning av
kromograninA iplasmaoch5-hydroxyindolacetat
i urin (15, 16). Maximum erhölls efter 6-8 timmar,
och ökningarna skedde under den tid som patien–
terna upplevde illamående, en vanlig biverkan till
sådan terapi.
Resultat från postoperativ uppföljning av
pheokromocytompatienter visar en initial elimina–
tionsfas med t
112
16 min (samma storleksordning
som iakttagits i tidigare studier, 6) och en andra
med t
112
ca 9 h och kinetiska data talande för
betydande vävnadsbindning (17).
Eliminationen från blodbanan sker- liksom för
andra lågmolekyläraproteiner- till stordel genom
glornemlär filtration. Vid nedsatt glomerulus–
filtration stiger således koncentrationen för att bli
5-10-falt högre än normalt hos patienter i
peritonealdialys (18;Delin,Lindstedt,opubl).Som
49
