40 |
Klinisk Biokemi i Norden · 1 2019
Vandrande vetenskapsmannen:
Framtidens kliniska kemi, på ett soffbord
Per Simonsson
Siemens Healthineers
Det är kallt att lämna komfort-
zonen.
Det är kallt redan på parkerings-
platsen när jag hjälper mobila sjuk-
vårdsteamet att bära de fyra väs-
korna ut i landstingets bil. Jag väl-
jer den röda väskan, den tyngsta.
Den rymmer ett helt apotek. Den
svarta väskan är lättare, den innehåller laboratoriet.
Det är kallt på gårdsplanen till den njursjuka gamla
damens hus. Kallt när vi går uppför de spruckna
betongplattorna till hennes dörr och väntar på att hon
skall orka ta sig till dörren för att välkomna.
Jag följer med läkaren och sjuksköterskan på
hembesök ute i den svenska landsbygden. Jag har bett
mig till en plats i baksätet, långt från komfortzonen.
Solen håller redan på att gå ner bakom tallskogens
kuliss, den som gör vinterdagarna än kortare.
Vi visas in i vardagsrummet med soffbord, en TV
som sällskap, tre fåtöljer, en för damen, en för skö-
terskan, en för doktorn. Själv tar jag en stol, lite vid
sidan om, lämpad för en studiebesökare från labora-
toriemedicinen. Damen ler. Hon har inget emot att
få en främmande på besök.
Läkaren, sjuksköterskan och damen känner varan-
dra väl vid det här laget. Det senaste året har de setts
någon gång i månaden. Det var oftare till att börja
med, allt mer sällan nu ju mer vårdplanen kommit på
plats och läget stabiliserats. Distriktsläkaren öppnar
pärmen med all data. Här finns anamnes och labo-
ratoriedata, läkemedelslista och blodtrycksresultat.
Läkemedelslistan är lång, mycket lång. Den är nog
lika lång som listan över de biverkningar damen
drabbats av men som nu minimerats. Det är inte lätt
att styra sin polyfarmaci om man har svaga njurar.
Det har damen, och svagt hjärta. I pärmen finns
också vårdplanen, det viktigaste dokumentet. Den
har de utvecklat tillsammans, läkare, sköterska och
patient. Här står vad som skall göras i olika situatio-
ner, vem som skall kontaktas, när det kan vara dags
att ringa efter ambulans. Och när det inte behövs.
Det behövs inte ambulanser längre. Det behövs inte
akutkliniker längre. Det gjorde det för två år sedan.
Då var damen en ofta återvändande besökare. Och
det fanns goda medicinska grunder. Är man ensam
och sjuk finns det ofta indikationer. Eller snarare så
fanns det ofta indikationer. Det kändes säkrast så, för
den rädda damen och för den osäkre jouren. Speciellt
om natten omman lever ensam på landet och inte vet
vad man skall ta sig till.
Då kom det en remiss från disktriktläkaren till
närsjukvårdsteamet. Damen behövde deras stöd för
att klara sitt liv. Det stod snart klart att damen skulle
behöva slutas till de 35 patienter som teamet redan
samarbetar med.
Jag väljer mina ord, nya ord: Damen, inte patienten.
Samarbetar, inte behandlar.
Ord har makt, har kraft. De skall väljas med
omsorg. Det gör den unge läkaren. Jag känner inte
igen dem från förr, från för länge sedan när jag var
underläkare. Det är öppna frågor, pauser, inga hurt-
friska uppmaningar eller rappa ordinationer. Det är
ett lågmält samtal. Så talade inte jag med patienter.
Så talade inte patienter med mig. Vi lade inte ens bort
titlarna, tilltalade varandra Fru och Doktor. Det är
som den unge läkaren säger: ”Detta är mer som att
vara en gäst.”.
-
-
Vad tycker du att vi ska göra åt ditt illamående?
-
-
Jag har slutat ta magsårstabletten på morgon, säger
damen. Det känns bättre då.
-
-
Du kanske kan sluta ta dom ett tag, svarar läkaren.
Du kan ju ta dom igen om du behöver.
Hon nickar. Det skall hon göra, ta dem bara när
de behövs. Hon är sin egen kropps bäste kännare.
Men det är bra att doktorn kommer och hjälper till.
-
-
Det har ju varit problem med dina salter i blodet,
säger läkare. Kalium har varit högt och natrium
lågt. Så vi skall ta ett blodprov och se efter.
