Klinisk Biokemi i Norden · 1 2019
| 41
Sjuksköterskan tar blodprov, fyller två rör. Det
ena tar hon med sig. Det är analyser inför besöket
hos specialist på sjukhuset. Så slipper damen åka in
för provtagningen en vecka i förväg. Det andra röret
korkar hon av. På bordets mörka mahognyskiva står
laboratoriet, inte större än en mobiltelefon från nit-
tiotalet. Vi följer hennes procedurer med prov, kas-
sett och apparat. En kort stund senare är svaret klart.
Doktorn granskar siffrorna. Vi väntar i tystnad.
Det är kort väg mellan beställning och tolkning.
Brain-to-brain
loop
på några minuter. Inga datapro-
gram och ingen automation kan slå denna processtid.
-
-
Det ser bra ut, säger läkaren när han har begrundat
laboratorieresultaten. Det ser ut som om medicine-
ringen är välinställd nu.
Med det kroppsliga under kontroll går samtalet
över till ensamheten. Och maten och aptiten.
-
-
Det blir mycket filmjölk, säger damen. Och knäcke
bröd.
-
-
Kan du inte få mat hemskickad?
-
-
Nej, sån mat vägrar jag äta! Jag har smakat, men
den går inte att äta.
Läkaren och sjuksköterska nickar. Jag tror de
förstår henne. De hade inte heller velat äta de
uppvärmda portionerna. De bara nickar. De kommer
inte ens med tillstymmelsen till kostråd. Råd hjälper
föga om maten inte smakar, och om man är tvungen
att äta ensam. Det är damen som bestämmer. På fint
språk kallas det
patient empowerment
.
-
-
Har du inte tänkt på att flytta in till serviceboendet?
-
-
Jo, här är ensamt.
-
-
Då får du sällskap. Och bättre mat också.
Där sitter jag med teamet och damen – inte längre
en patient utan en livserfaren kvinna, som nu också
styr sin sjukdom som hon en gång styrde sin gård
– och ser ner på den lilla apparaten. Där sitter jag
i det varma vardagsrummet, andäktigt, och ser på
soffbordet. Det slår mig att jag tror mig titta på
en liten medicinteknisk pryl medan jag egentligen
upplever labmedicinens framtid.
Foto: Anders M. Hager.
