6 |
Klinisk Biokemi i Norden · 4 2013
Stephen Jay Gould, essäisten och evolutionsbio-
logen, kallade fenomenet Adams bröstvårtor. För
varför är Adams thorax, och alla hans manliga
efterföljares, prytt med två meningslösa bröstvårtor?
Laktosfria. De ställer mest till förtret. Inte minst för
forna tiders teologer som skulle försöka förklara
deras förekomst.
Evolutionärt har de manliga bröstvårtorna ingen
funktion. De hjälper inte de själviska generna att
sprida sig till nästa generation. Men frågan är inte
varför de finns. Frågan gäller varför de finns kvar.
Stephen Jay Goulds teori låter rätt plausibel: De
finns kvar för att de inte ställt till med tillräckligt
mycket problem för att motivera att de selekterats
bort. Meningslösa, men inte alltför skadliga.
Så förhåller det sig säkert med många analyser.
Ingen kliniker tror sig vara i färd med att diagnos-
tisera spännande sjukdomar hela tiden. Men analy-
serna gör ingen skada. Kanske kan de trots allt vara
till nytta. För säkerhets skull.
De senaste åren har jag tillsammans med mina
kollegor jobbat med att vara just konsult och kun-
skapsstöd. Det mottas ofta positivt, inte bara av
ekonomiskt trängda chefer som ser en gallring i
den diagnostiska rabatten som ett halmstrå att gripa
efter. Idel solsken och glada miner.
Men sen kommer sanningens ögonblick. Några
analyser skulle kanske kunna utgå ur standardpa-
nelen: Det räcker kanske med ALAT? APT-tid och
trombocyter behöver nog inte tas på varje waran-
behandlad patient? Och inte sänka, vita och CRP på
varje snuvig unge? Då kan det börja bli obekvämt.
Kanske, säger de, men det är väl inte så viktigt, De
kan vara bra att ha. För säkerhets skull. För gammal
vänskaps skull, som tack för lång och trogen tjänst.
Och förresten, säger någon jourtrött och irriterad
doktor, så ska inte ni på lab komma här och berätta
för oss vad vi behöver.
Då blir det dags för lite diplomati. Nej, nej, ni ska
givetvis ta de analyser som ni behöver. Det är upp
till ambitiösa läkare att vada genom träsk av siffror,
störtfloder av CRP och ospecifika markörer. Men,
säger jag med stilla vädjan, behöver Skåne nästan en
miljon urinstickor varje år?
Då är det dags för lite siffror.
Hard core excel.
Det
väcker ofta en stilla förundran när kollegorna på en
akutklinik ser vilka mängder analyser som beställs
årligen. För miljontals kronor.
Diskussionen kommer igång. Jo, kanske kan vi
revidera lite. Dra ner på en handfull trotjänare:
ASAT, Trombocyter, APT-tid, D-dimer…Och sluta
ta drogteststickor. Som mest sprider förvirring.
Den kollegiala diskussionen, understödd av hårda
siffror och backad av chefer, är igång. Den är avgö-
rande. Siffror, inte bara våra resultat, är ett av våra
viktigaste redskap för förändring. Statistik kan man
kanske ljuga med i andra sammanhang men i sjuk-
vårdens vardag är de ögonöppnare. Och siffrorna är
avgörande för genomförandet. För att få förankring,
följa upp. Staplar och kolumner. Då blir också en kli-
nisk kemist lite nöjd.
What gets measured, gets done.
Det visar sig sen, efter ett års kontaktskapande,
analyserande, diskuterande, att det går rätt enkelt,
om en god relation byggts upp med akutklinikerna.
Det är inte så svårt på de mindre enheterna, där
kommunikationskanalerna är enkla. Men det går
också på de allra största. Inte lika markant, men en
förändring är möjlig. Tillsammans med spännande
kollegor som aldrig satt sin fot på ett lab. Och aldrig
anat vad man kan bruka en klinisk kemist till.
För det är den verkliga vinsten, inte några mindre
besparingar, utan att nya relationer skapas. Åter-
koppling sker. Nya analyser prövas. Synpunkter
förs fram och tillbaka. Idéer ges. Och viktigast av
allt, den kliniske kemisten lär sig något nytt, av de
bästa lärarna vi har.
Convallaria majalis (Foto: Henrik Alfthan).
