![]()
50
| 2 | 2009
Klinisk Biokemi i Norden
En rå och grå vårdag i Köpenhamn, på rymmen från
den där kongressen som han egentligen inte borde
ha anmält sig till, beger sig den vandrande veten-
skapsmannen söderut. Han vandrar en väl ingången
stig. På Knippelsbro sliter en västanvind tag i vinter-
rocken som han håller hårt om sin ullklädda kropp.
I Christianshavns gränder mojnar kulingen till hård
bris. Med vinden i ryggen länsar han österut. Mot
Nordatlanten i Köpenhamn: Nordatlantens Brygge.
Hit, till Den Grönlandske Plads, forslade danska
köpmän sina varor och sitt stöldgods från besittning-
arna på andra sidan Nordsjön. Hit kom kolonialmak-
tens skatter, inte i form av doftlöst guld, blåskimrande
porslin eller prasslande siden, utan som stinkande
balar av sälskinn, tunnor med saltad sill och staplar av
torkad fisk. Samt - för att skapa en närmast narkotisk
eruption av odörer - valfångarnas laster med tran.
Hit kom undersåtarna från de avlägsna öarna i
Atlanten; inuiter, islänningar, färingar. Här steg de för
första gången på dansk lera och krita. Kom de en dag
som denna, med atlantkuling i luften, måste de för ett
ögonblick ha lyckats kuva hemlängtan.
Vissa kom frivilligt, för att söka lycka eller bild-
ning. Andra, som inuiternas barn, forslades hit för
att befrias från infödingslivet och i fosterhem eller på
anstalt skolas till Sanna Danskar. Det pågick till sexti-
otalet. En systematisk deportation, vars ättlingar kan
ses ragla omkring med tillbudöl i handen, ett stenkast
bort på Christianshavns Torv.
Det Almindelige Handelskompagni lät 1767 resa
detta storstilade packhus för att hantera rikedomarna.
Kolonialismens logistik, under kungligt beskydd. Här
gjordes förmögenheter av de främmande varorna.
Här köpslog handelshusens köpmän och grosshand-
lare med råbarkade kaptener och mindre nogräknade
rövare.
I gränderna ner mot Wilders Plads spirade småfö-
retagandet: Handelsbodar och horhus, verkstäder och
varv. Och krogar där de nyanlända för första gången
fick prova det i kolonierna förbjudna ölet.
Den vandrande vetenskapsmannen
Atlanten på lera och krita
Per Simonsson
Först på 1980-talet upphörde de sista resterna
av kommersen. Det stora packhuset väntade på en
ny roll. Och det har det fått. Den nya tidens hyll-
ning, lagom postkolonial, i stam skandinavisk design.
Trandoften är borta. Väggarna renknackade och trä-
stockarna barskrapade. Här ligger nu de atlantiska
öarnas officiella representationer. Här håller isländ-
ska och färöiska delegationerna hus. Sendiráð Íslands,
vilket vackert namn på en ambassad! Och vill man
planera semester finns det en resebyrå med alla for-
mer av kylslagna vildmarksresor.
Den Nordatlantiska Brygge är värd regelbundna
besök. Konserter arrangeras om en artist är i Köpen-
hamn. Föredrag hålls om någon, oftast misslyckad,
dansk polarexpedition. Ett galleri visar utställningar
av konst från de nordatlantiska öarna. Hårkonst från
Torshavn, oljemåleri från Island eller foto från Grön-
land. Skapandet finns överallt. Det finns kämpande
konstnärer på Färöarna, så långt från alla konst-
metropoler. Människor som skapar oförtrutet, på de
mest ödsliga och vindpinade utposter.
Men den största upplevelsen som den vandrande
vetenskapsmannen i vart fall en gång i livet skall
unna sig är Noma. Restauranten lär nu vara rankad
som nummer tio i världen. Hur man nu kan gradera
njutningar. Men säkert är det sant. Och efter en afton
i en av de fårfällsklädda stolarna, med det yppersta av
nordiska råvaror, stillsamt och diskret komponerade
till en menu utöver det vanliga sensationsmatlageriet,
inser man att detta är något unikt.
Nordatlanten på lera och krita, i samma hus som
då på 1700-talet, men nu utan stank av tran och sill.
En annan rikedom, i en annan tid.
I trapphuset hotar en isbjön i anfallsläge, Ishavets
Lisbeth Salander. Uppstoppad.
