![]()
19
| 3 | 2008
Klinisk Biokemi i Norden
(Fortsætter side 20)
definition ger en högre felfrekvens jämfört med en
smalare definition.
Även om den totala felfrekvensen vid analys av
blodprov varierar kraftigt mellan olika studier, så är
de flesta ense om att majoriteten (46–68%) av felen
uppstår i den preanalytiska fasen [1, 2], alltså redan
innan provet har anlänt till laboratoriet (Figur 2).
Preanalytiska fel uppkommer ofta vid manuell han-
tering som inte enkelt går att ersätta med tekniska
lösningar. Exempel med klinisk betydelse är misstag
vid patientidentifiering [3, 4], provrörsmärkning [4,
5] och remisshantering [1, 3, 6]. Misstag vid praktisk
provtagning och provhantering är vanliga [3] och kan
vara den största osäkerhetskomponenten för vissa
analyser [7]. Välkända exempel med klinisk betydelse
är stas [8, 9] och patientvila [10-12]. Transport av
blodprov, exempelvis med rörpost [13, 14] eller bil
[7], kan också påverka provsvaret.
Studier indikerar att ungefär 25% av de laborato-
riemedicinska fel som upptäcks får konsekvenser för
patienten [1], även om inga studier publicerats från
de nordiska länderna. Exempel på konsekvenser är
en försenad eller felaktig diagnos, förnyad provtag-
ning eller onödiga radiologiska undersökningar, men
också felaktig medicinering och felaktiga blodtrans-
fusioner, och i värsta fall allvarlig skada eller död.
Detta innebär att laboratoriemedicinska fel inte bara
påverkar den enskilda patientens vård och säkerhet,
utan även sjukvårdssystemet i stort genom merarbete
och ökade kostnader.
Tidigare arbete i den preanalytiska fasen
Kliniska laboratorier har under lång tid arbetat med
att förbättra kvaliteten i sitt dagliga arbete. Exempel
är ackreditering, kompetenscertifikat för provtagande
personal, automatisering, samt externa och interna
kontroller. Ett flertal studier visar att provtagning
utförd av laboratoriepersonal ger upphov till färre fel,
jämfört med provtagning utförd av annan personal,
exempelvis av avdelningspersonal [3, 15, 16], vilket
indikerar att arbetet varit lyckosamt.
Många laboratorier använder numera internetba-
serade provtagningsanvisningar för att standardisera
provtagning och provhantering. Referensintervall och
beslutsgränser, som används för bedömning av prov-
svar, förutsätter att provet är taget på samma sätt som
de prov som används för att utforma dessa. Felaktig
preanalytisk information ökar därför risken för post-
analytiska fel (felaktig tolkning av provsvar).
Avvikelserapportering används vanligen inomhälso-
och sjukvård för att upptäcka undvikbara risker och
därefter införa åtgärder som minskar risken för fel. Ett
flertal studier visar dock att självrapportering under-
skattar det verkliga antalet fel och misstag [17, 18]. Det
är därför viktigt att undersöka om vårdpersonal rap-
porterar fel, för att kunna bedöma användbarheten av
de avvikelserapporteringssystem som används.
Trots relativt stor kunskap om att majoriteten av
felen är preanalytiska och ofta uppkommer vid prov-
tagning som inte utförs av laboratoriepersonal, har
inga studier undersökt praktiskt utförande av den
Figur 2. Fördelning och exempel på felkällor vid analys av blodprov, modifierad från Kalra 2004 [2].
