ändrat den pediatriskaendokrinologin, ärpåväg in
i den adulta endokrinologin, och tycks även - på
gott ochont- förändraelitidrotten. Ett annat exem–
pel är det rekorubinanta erytropoetin, som haft ett
stort genombrott i behandlingen av anemi vid kro–
nisk njursjukdom och drastiskt förbättrat livs–
kvaliteten för uremiker.
Molelylärmedicinens intåg i sjukvården
Hematologin är kanske den specialitet som nätt
längst isin "molekylära"utveckling- blodetsceller
är ju så lättåtkomliga. Utvecklingen inom hema–
tologin illustrerar därför, tror jag, ganska väal den
utvecklingmedicinen i stort kommer att följa. I en
första fas kunde man identifiera specifika sjukdo–
mar, huvudsakligenmedmikroskopiskmorfologi,
och på basen av detta utvecklades differen–
tialdiagnostiska och prognostiska markörer. Det
rörde sig om cytologi och om enkla provrörstester
som SR, hematokrit och Hb.
I nästa fas identifierades etiologiska agens och
patagenetiskamekanismer för flera hematologiska
sjukdomar. Den mikrobiologiska utvecklingen
möjliggjordediagnostikav infektionerochparasit–
sjukdomar, och biokemins utveckling klargjorde
metabola rubbningar och bristtillständ t ex inom
järn-ochnukleotidmetabolismen.Dettablevbasen
för specifik behandling, dels med antibiotika, dels
substitutionsbehandling. Inom diagnostiken säg vi
mikrobiologiska odlingstekniker och biokemiska
analysmetoder.
Den cellbiologiska utvecklingen inom hema–
tologin startade med cytogenetiken och explode–
rade när immunologins landvinningar kunde börja
tas i bruk. Med antikroppar blev det möjligt att
analysera cellyteproteiner sommarkörer för funk–
tionella subgrupper och differentieringsniväer.
Betydelsen blev enorm, framför allt inom den
malignahematologin. Immunofenotypningenkom–
pletterasnumedanalyseravcirkulerande receptor–
komplex, tillväxtfaktorer m m och frän cytogen–
etiken har molekylärgenetisk analys av t ex trans–
lokationer och amplifieringar vuxit fram. Vi börjar
nu se de första terapeutiska tillämpningarna, med
immunomodulation, somatisk gentransfer mm.
Inom mitt eget forskningsområde, den kar–
diavaskulära medicinen, kom den molekylär–
medicinska utvecklingen igång något senare än
inom hematologin. Idag befinner vi oss emellertid
ien snabbmolekylär utveckling. Kloningoch stor-
114
skalig expression av rekorubinanta fibrinolytiska
proteiner (tPA mfl) har inneburit ett terapeutiskt
genombrott inom hjärtinfarktvärden och kommer
sannolikt även att revolutionera behandlingen av
slaganfall. På det diagnostiska området spelar
molekylärbiologiskmetodik en viktig roll bl.a. vid
analys av lipoproteinreceptorerochgenetiskaorsa–
ker till ateroskleros och trombos. Stora förhopp–
ningar knyts idag till somatisk genterapi, bl.a. vid
korrektion av lipidmetaboliska rubbningar och vid
behandling av restenos efter angioplastik. Slutli–
gen kan molekylär strukturbiologi bli betydelse–
full, t ex för att identifiera antigena strukturer vid
autoimmuna kardiavaskulära sjukdomar. De två
sistnämnda projektendrivs bl.a. vidvärt eget labo–
ratorium.
Vem ska göra det?
Molekylärbiologin har vuxit fram ur en önskan att
förklara biologiska och fysiologiska processer i
molekylära termer. Den har därigenom både ett
reduktionistiskt och ett integrativt moment.
Molekylärbiologins metodarsenal är en syntes
av flera specialiteter.Denharvuxit fram ur treolika
"klassiska" ämnen: biokemi, cellbiologi ochgene–
tik. Dessutom har två andra ämnen givit mycket
betydelsefulla impulser, nämligenmikrobiologi och
morfologi. Under resans gäng har molekylär–
biologin sedan framgängsrikt utvecklat nya tekni–
ker. Inom grundforskningen drivs därför utveck–
lingen inom molekylärbiologi och molekylär–
medicin avdem som har kunskapoch engagemang
inom området oberoende av vilket laboratorium
eller institution de befinner sig i.
Inom sjukvärdsdiagnostiken är situationen an–
norlunda. Hittills har den molekylärmedicinska
diagnostikenutförtsav specialintresseradevidolika
kliniker och laboratorier,men på sikt måste någon
specialitet ta ett ansvar för kunskapsutveckling,
utbildning och utvärdering. De befintliga
laboratoriernas strukturbyggdes dockupp föreden
molekylärmedicinska eran, och inget av dem är
idag redo att tahela detta ansvar. Istället tror jagatt
de formella regelverk som omgärdar dagens
laboratoriespecialiteter verkar avskräckande på
rekryteringen av personer som skulle kunna bära
med sig den molekylärbiologiska kompetensen in
i sjukvårdsdiagnostiken. Dessa strukturer måste
därför ändras för att laboratoriemedicinen skall
kunna anpassas till utvecklingen.
Klinisk Kemi
i
Norden 4. 1995
