Klinisk Biokemi i Norden · 4 2019
| 31
förklarades framförallt med att de olika metoderna
var bristfälligt samkalibrerade. Därför gjordes glo-
bala försök att harmonisera kreatininmetoderna på
marknaden genom utveckling av referensmaterial
och genom att uppmana leverantörerna att använda
referensmetoden IDMS vid kalibreringsförfarandet.
Baserat på den intra- och interindividuella biologiska
variation hos kreatinin satte NKDEP ett önskvärt
kvalitetsmål på totalt analytiskt fel 7,6 CV% respek-
tive optimalt kvalitetsmål på 3,8 CV% (3). Efter 2007
kan mycket riktigt en gradvis minskning av sprid-
ningen mellan laboratorier ses, i vår studie ner till 4‒5
CV% år 2014 (bild 1). Samma trend har även rappor-
terats från Nordamerika (12) och andra europeiska
länder (13). Minskningen i CV% mellan laboratorier
i Sverige sammanfaller med den successiva ökningen
av andelen laboratorier som använder enzymatiska
metoder, som har högre precision än Jaffe-metoder.
Att laboratoriernas uppmätta kreatininvärde sjönk
under åren 2003‒2009 är viktig information för epi-
demiologiska forskare som analyserar upprepade
kreatininresultat som samlats i historiska databaser
och kvalitetsregister. Longitudinella trender i krea-
tininresultat kan mycket väl vara påverkat av labo-
ratoriets metodbyte eller metodens omkalibreringar.
Sammanfattningsvis, det omfattande införandet
av enzymatiska kreatininmetoder på svenska labo-
ratorier har bidragit till att nå kvalitetsmålet för god
samstämmighet mellan laboratorier. Svenska labo-
ratorier rapporterar mer än 10 µmol/L lägre, men
mer sanna, kreatininkoncentrationer idag jämfört
med före 2003.
Foto: Henrik Alfthan.
