![]()
6
| 1 | 2005
Inte allt för länge sedan arbetade
vi i laboratoriet mycket olikt det
vi gör i dag. Ord och begrepp
som ackreditering, centralisering,
automatisering och kostnadsef-
fektivitet var någonting få hade
hört talas om 25 år sedan. I dag
verkar det tidvis som om det
mesta kretsar kring dessa termer!
De flesta analysmetoderna grundade sig helt på
gediget handarbete, var manuella och krävde många
olika arbetssteg. Analyserna tog lång tid i anspråk
och var relativt okänsliga.
Inom immunkemin fick Yalows, Bersons och Wides
revolutionerande metodprinciper snabbt fotfäste
både inom forskningen och rutinen och de första
kompetitiva RIA-metoderna togs i bruk. Man renade
analyterna och producerade antiserum. Därefter
joderades eller tritierades tracern, utspädnings-
serier av tracer, antiserum och analyt framställdes
och metoden optimerades. Slutresultatet var en
analysmetod, som var 20-50 gånger snabbare
och känsligare än den förra generationens in vivo
bestämningsmetoder. Snart märkte man dock också
att det var knepigt, om inte omöjligt, att bibehålla
kvaliteten och nivån från en reagensserie till den
följande. Problemen låg i varierande nivå i de olika
reagensserierna, reagensernas korta användningstid
och i arbetsdryga och tidskrävande processer att
framställa reagenserna.
Med tiden började analysmetoderna bli produk-
ter, kits. I dem fanns alla de behövliga reagen-
serna ”fem före färdiga”. Samtidigt utvecklades
nya metodprinciper och speciellt inom forskningen
med nya märkesämnen gjorde man stora framsteg.
Inkubationstiderna förkortades inte nämnvärt men
däremot förbättrades metodernas känslighet 100-
300 gånger.
En oundviklig utveckling under senare hälft av
1980-talet var strävan efter högre effektivitet - de
automatiska analysatorerna gjorde sitt intåg. Då en
laboratorietekniker tidigare utförde 50 analyser per
dag manuellt kommer man i dag lätt upp till 10-100
gånger högre siffror med automaterna. Man hade
också lyckats avsevärt förbättra kvaliteten mellan
de olika reagensserierna, brukstiden för de olika
komponenterna var relativt långa och metoderna
känsliga.
Efter all denna utveckling finns det dock än i dagens
läge problem, de har bara bytt skepnad. Kortisol
kan man inte tillförlitligt mäta i urin med immun-
kemiska metoder. Analyserna, vilka går under
rubriken ”intakt PTH”, behöver inte nödvändigtvis
mäta intakt PTH. För många steroidmetoder är kor-
relationen mellan många analysatorers resultat lika
bra som mellan utlottade resultat och makroprolak-
tinemi är problematisk i alla prolaktinmetoder.
Här avvägs den kliniska kemistens kunskap, vak-
samhet, erfarenhet och kvaliteten på fortbildnin-
gen. Hans uppgifter skall i första hand gå ut på
att hitta felen och rätta till dem samt att söka efter
nya lösningar till problemen. Det här gör han i
samarbete med klinikerna och de sakkunniga i läke-
medelsföretagen. Patentlösningar på problemen är
sällsynta men redan t.ex. kännedom om vad meto-
derna mäter eller inte mäter, är synnerligen viktig
information. Om vi alltför mycket litar på färdiga
koncept utan att själv vara kritiska, kan vi snabbt
glida in i en situation där analysresultaten inte mera
återspeglar patientens kliniska bild. Och då blir vi
kanske tvungna att återvända till den tidsåldern,
där de tillförlitliga bestämningsmetoderna tillver-
kades av oss själva.
Henrik Alfthan
Hur jobbar vi i dag?
Klinisk Biokemi i Norden
