ga deltagare på SFKK:s proteinkvalitets–
säkringsprogram.
4. Samtliga laboratorier uppmanas därefter
att trimma sin utrustning och bestämma
nya referensområden om möjligt i tjugoårs–
intervall.
Arbetsgrupp
Ett speciellt tack riktas till Jan Börjesson, Hel–
singborg, Yngve Bergqvist och Solveig Ecker–
bom, Falun samt Benny Larsson, Malmö som
alla bidragit med konstruktiva förslag i detta
arbete.
Referenser
l . Wettre, S. och von Schenck, H. : Clinical Bioche–
mistry 1986; 19: 364.
2. Jeppsson, J. O. et al.: Clinical Chemistry 1986;
32: 1867-72.
3. Bannon, B.: Clinical Chemistry 1982; 28: 2183.
4. Eckerbom, S. och Bergqvist, Y.: Ann. Clin. Bio–
chem 1989; 26: 148.
Enkät rörande användningen av fruktosamin
ANDERS KALLNER
Basenheten klinisk kemi, Karolinska sjukhuset
S-104 OJ Stockholm
Den 29-30 mars möttes SFKK:s Proteinstan–
dardiseringsgrupp i Sigtuna. Jag hade där till–
fålie att sammanfatta resultatet av den enkät
ni besvarat och rapportera några studier rö–
rande bestämningen av S-Fruktosamin med
olika reagens och kalibratorer.
Vi sände ut 39 enkäter och erhöll svar från
28 laboratorier. Av dessa utförde 11 bestäm–
ning av S-Fruktosamin. Av dessa 11 hade 5
övergått till den nya »Roche Plus»-metoden
medan 5 fortfarande använde den gamla ka–
libreringen och l använde en alldeles egen
metod som dock sades korrelera väl med övri–
ga. Referensvärden som uppgavs för den nya
kalibreringen var 285 mol/L medan de labora–
torier som använde den gamla kalibratorn an–
gav värden 2, 7 mmol/L eller 2,5 mmol/L. Alla
laboratorier som arbetade enligt den gamla
metoden tillverkade egna reagens.
De instrument som användes var PRISMA,
Cobas Bio, Cobas Mira, Cobas Fara, Multi–
stat, Optima, Hitachi 717 samt Varian Super
Sean. Endast ett laboratorium erbjöd protein–
korrektion.
Innehållet i min presentation om kalibre-
24
ring och standardisering var i stor sett följan–
de.
Bestämningen av S-Fruktosamin utförs
med en ospecifik metod vilken baseras på re–
duktion av nitroblått tetrazolium i svagt alka–
lisk lösning (pH 10,3). Genom en förinkuba–
tion under minst 10 minuter och mättid av 5
minuter erhålles viss specificitet för glykerade
proteiner. Denna metod, som först presente–
rades av Johnson och Metealf från Auckland i
Nya Zealand har kommersialiserats av Roche.
Ett av problemen med den ursprungliga meto–
den var val av kalibrator. Johnson och Met–
ealf anvisade deoximorfolinofruktos i en svag
albuminlösning. Med deras buffertsystem och
kalibrator erhölls värden i storleksordningen
2-3 mmol/L och ett vanligt använt referensin–
tervall har varit upp till2 ,7 alternativt upp till
2,5 mmol!L. Ett av problemen med denna
kalibrator har varit att dess spektrometriska
egenskaper icke har sammanfallit helt med det
glykerade proteinets i serum. Phillipou et al.
visade 1988 (Clin Chem) att man genom att
tillsätta detergent (Triton X-100) kunde få
DMF att skifta sitt absorbtionsspektrum så att
Klinisk kemi
i
Norden
