42 |
Klinisk Biokemi i Norden · 4 2018
Den vandrande vetenskapsmannen:
Är tid en analyt?
Per Simonsson
Siemens Healthineers
”Well, I look at my watch, it says
9:25 and I think
“Oh God! I’m still alive!” ”
David Bowie har lämpligt nog
givit sitt mästerverk titeln ”
Time
”.
Kanske kan strofen, och Bowies
lidande sång, dofta lätt av pubertal
dödsångest men den rymmer en sanning: Har man
överlevt natten, och kan se att klockan hunnit bli fem
minuter i halv tio så skall man skänka detta faktum
en tacksam tanke.
Den är en gammal sanning, som jag inte vill för-
störa genom alltför mycket litteratursökande, att
vargtimmen är den stund på dygnet – kall och rå
– då flest människor dör. Eller, för att uttrycka det
mer vetenskapligt, incidensen för
lethal end-points
är
högst. Det är till exempel känt inom kardiologin att
dödligheten är högst under dessa sena timmar. Och
att helgmorgnarna är värst (1).
Det är då, i förgryningen, som Ingmar Bergmans
dämoner lever upp, då Birger Sjöbergs blamagegud
tar fram sin skioptikonapparat – forntida variant av
powerpointprojektor - och visar dagens alla pinsam-
heter i repris. För det vet alla sömnlösa; det går många
program i repris om natten, och de visas i alla medier,
inte bara television.
Nu har så forskare vid ansedda institut i Boston
visat att också klinisk kemi påverkas (2). Eller att vi i
alla fall borde beakta tiden bättre, se tiden ur ett nytt
perspektiv. Vi känner redan dygnsrytmer för analyser
som cortisol och järn. Men kanske skall vi lyssna än
mer lyhört till klockornas tickande.
Tid används nu gärna till att beräkna svarstid,
från provtagning till godkännande. Kanske finns det
ytterligare applikationer. Tid är ju trots allt en storhet
med egen SI-enhet, så det underlättar ju för oss. Och
standardiseringen och harmoniseringen - frånsett det
komplicerande faktum att jorden är rund och roterar
- blir inget problem för IFCC eller IUPAC. Provtag-
ningstiden som del i den medicinska bedömningen
bör få en ny morgon.
Genom att göra vad forskare numera gärna gör,
dvs gräver gruvgångar i
big data
, i det här fallet en
databas inkluderande 8 867 400 analysresultat från
669 452 patienter, ser de tydligt att vi inte bara skall
stirra oss blinda på hematologiinstrumentets primi-
tiva svarssiffra. Vi skall också se på klockan. För det
är som Bowie sjunger: ”
His trick is you and me, boy
”.
Den nya hypotesen är att för viktiga kliniska hän-
delser, som risken att dö inom tre år eller återinläggas
inom 30 dagar, är sjukvårdsprocesserna – som att ta
ett prov – av större diagnostiskt värde än patients
individuella biokemiska parametrar. Det är ju rätt
uppenbart. Ingen rök utan eld. Kärnfriska indivi-
der, frånsett en och annan hypokondriker, håller sig
borta från nattliga besök på akuten. Hypotesen – att
systemet säger mer än komponenten – låter som
