Klinisk Biokemi i Norden · 4 2018
| 43
någon sorts medicinsk strukturalism, en filosofisk
strömning som, likt fenomenologin, sällan gör sig
hörd i våra kretsar. Det är jag rätt glad för eftersom
fransk filosofi alltid varit för mig oåtkomlig
.
Men så
är det väl om man är hjärntvättad av reduktionism,
ett oundvikligt slutstadium för varje klinisk kemist.
Forskarna zoomar i sin studie in på gamla heder-
liga B-Leukocyter. En kvarts miljon patienter fick
denna analys utförd och detta blodiga ingrepp var
överlag associerat med en god treårsöverlevnad på
i runda slängar 93 %, även om
hazard ratio
var 1,45
jämfört med de patienter som sluppit en närmare
hematologisk skärskådning. Tre år kvar att leva är
inte så illa, ibland. Davis Bowie förfärar sig visser-
ligen i en annan sång, ”
Five Years”
, över beskedet
att alla kommer att dö inom fem år, men han var en
ung man när han skrev den låten. Som gammal, med
levercancer, fick han nog ett annat tidsperspektiv.
Det känns i ”
Blackstar
”, samlingen som utkom några
dagar före hans bortgång, där dödens dörrknack-
ningar håller takten genom varje sång. Och i ”
Time
”,
för att återgå till dagens predikotext, är David Bowie
ju trots allt glad att han överhuvudtaget överlevt nat-
ten och att han, till sin förvåning, kan titta på klockan
och finna att hon är 09:25.
Våra numeriska provsvar är dock inte helt ointres-
santa ens i denna strukturalistiska analys. Treårs-
dödligheten är faktiskt dubbelt så hög om man har
ett för lågt eller för högt antal leukocyter. Så visst
har våra cellräknare relevans. Däremot, och här
kommer vi till kärnan i studien, är ett normalt antal
vita i gryningens vargtimme ett betydligt allvarligare
prognosticum än ett patologiskt svar på kontorstid.
Det känns lite som att svära i kyrkan att i denna
tidskrift framföra en så kättisk åsikt, om än bara i
referatets form. Men för den eftertänksamme är det
inte så märkligt. Friska personer brukar göra annat
klockan fyra på morgonen än att gå till doktorn för
att få sitt hematologiska status kontrollerat. Då är det
bara dämonerna och de sjuka som är på plats, omhän-
dertagna av en sömnig primärjour och laboratoriets
nattpersonal. Det är enligt artikelns slutsatser en helt
