44 |
Klinisk Biokemi i Norden · 3 2018
Vandrande vetenskapsmannen:
Eesti Laborimeditsiini Ühing
Per Simonsson
Siemens Healthineers
Estlands storkar räds inga höj-
der. På en telefonstolpe vid vägen
mellan Tallinn och Tartu bygger
en stork sitt bo. Det är högt upp,
på en liten yta, men hon nyttjar
sin instinkt till att bygga. Kvist
på kvist, pinne på pinne, ett tätt
nätverk som håller mot den hårda
vårvindens tryck. Utsikten kommer i vart fall bli
bedårande.
Estland är ett litet land, stort som en skandinavisk
sjukvårdsregion, men det är vasst och kämpar som
man gör när man haft ryggen mot väggen alltför
länge. Estland har också en pigg förening för labmedi-
cin,
Eesti Laborimeditsiini
Ü
hing
.
Med en befolkning
på dryga miljonen medborgare är det starkt att EMÜ
har 220 medlemmar. Och än starkare att hälften av
dem sluter upp på medlemsmötena.
Som nu, här i Tartu, en kall aprildag. Tartu skall
annars ses en försommardag, när floden flyter stilla
med sitt vatten från de ryska gränstrakterna och tur-
båten för festklädda människor i ångbåtsfart under
broarna. Då de hängande pilgrenarna med en tjeckovs
långsamhet släpar sina blad i vattnet.
Men nu är det råkall april och färden dit, från Tal-
linn, erbjuder några timmars betraktande av åkrar
och skogar som precis blviit av med sitt snötäcke.
Snön har legat tung och länge. Markerna är stinna
av smältvatten, dikena fyllda till brädden. Storkarna
som häckar på telefonstolparna kommer att få fina
jaktmarker åt sin avkomma. För storkarna i Estland
överlever, mer än man kan utlova de skånska som
lider svältdöden på utdikade arealer.
Det är en pigg och ung församling som
sammanstrålar. Kvinnlig, men som ofta är brukligt,
ledd av en man, Karel Tomberg. Och de är frågvisa
och diskussionsglada. Det märker jag efter min
föreläsning.
Ordförande redogör för verksamheten under det
gångna året. Aktiviteten är hög, med flera årliga hel-
dagsseminarier. De första estniska glosorna inlärs:
Tulu ja Kulu
, kostnad och intäkt, en vacker samling
mjuka ord, som inte låter så redovisingstorra. Största
kostnaden är för
Suvekool
– Sommarskolan, förstår
jag, det kan man ju nästa höra att det betyder – som
hålls några dagar årligen.
Det estniska språket omfamnar mig mjukt under
en dags föreläsningar. Jag följer melodin och sen de
milda stavelserna, som förevisas med hjälp av Power
Point. Det är ett okänt språk där vokalerna tycks
utplacerade med en nyckfull generositet. Gärna
dubbelvokaler, ii, för att inte tala om dubbelt tyskt ü.
Det är kanske en hyllning till de
Bürgermeister
som
reste kyrkorna och handelshusen i Tallinns gamla
stad. Det måste var ett unikt drag för detta lilla språk
som överlevt, som frodas, efter att ha förstummats
av de framstormande vikingarnas bärsärkavrål, de
seglande hansaiternas plattyska, de svenska härarnas
kommandorop och de ryska ockupanters ordergiv-
ning. Estniskan var länge ett enbart talat språk, för
livegna bönder, långt från de fina salongerna i Tal-
linn, eller Reval, som tyskarna kallade den stad de
byggt. Det gjorde de väl, byggde. De är värda ett üü.
Culture eats strategy for breakfast
. Och språk är
kultur. Kulturen höll hoppet levande under ocku-
pationen. Estland firar 100 år, hälften under sovjets
styre. Ockupationen krossade inte språket. När
esterna inte kunde säga och skriva vad de ville så
sjöng de. De sjöng och sjöng på sitt mjuka språk. 1988
samlades 300 000 körmedlemmar utanför Tallinn för
att stämma upp tillsammans. Det blev den sjungande
revolutionen. Batonger krossar inte körsång.
Diagnostik av autoimmuna sjukdomar kan man
aldrig få nog av, oavsett språk. Och att översikten sker
på estniska gör inte ämnet så mycket svårare. För-
kortningar är universella – en blanding av versaler,
gemener och siffror – och nivån hög. Vaskulit är en
diagnostisk nöt, också på estniska. Förkortningarna
