48 |
Klinisk Biokemi i Norden · 4 2017
Vandrande vetenskapsmannen:
Kobalaminer
på Cockney Pub
Per Simonsson
Siemens Healthcare AB
En kongress kräver eftertanke, en stund i ensamhet
med de frågor som rests, de nya insikter som väckts.
Är man på kongress om B12 i Aarhus finns det en god
lokal att uppsöka. Det gör jag, än en gång, och tar mig
via Maren Smeds Gade in på den lilla lokalen, The
Cockney Pub. Det är platsen som
Sundhedsstyrelsen
har glömt. Där det går att dricka, röka och äta
flæskes-
vær
samtidigt, som för att visa att den danska folksjälen
är fast förankrad i den orala fasen. Där ölutskänkaren
är lika berusad som stamgästerna, traktens offentliga
alkoholister, i sällskap med två blonderade skönheter.
Jag stegar rakt fram till den lediga stolen vid bardis-
ken, nickar och hälsar på mina bröder. Vi har säkert
mycket att resonera kring. Vi har alla dansat med
änglar, slagits med djävlar. När krögaren hör min
svenska stämma bryter han stamrepertoaren - Chuck
Berry, Creedence, tidig Bowie - och sätter på ”Öppna
landskap”. Det är skönt att känna sig välkommen. Jag
beställer en Fur.
Baren har tio olika öl från Fur, alla på kran. Det
krävs flera besök för att njuta sig igenom hela sorti-
mentet. Själv har jag på tidigt stadium, sådär halv-
vägs igen, fastnat för Saison. Det är en fruktig öl, med
smaker som infångade från äppelodlingar på Fur, en
av öarna i Limfjorden, ett stycke norr om Aarhus.
Limfjorden är en dansk fjord och väcker nog löje
bland norska patrioter men den skall inte föraktas.
Vad som i form av skaldjur odlas i fjordens vatten
kräver respekt.
Men nu skall detta inte handla om gastronomi.
Nu är vi på Cockney Pub där menyn är begränsad
till
flaeskesvaer,
friterad fläsksvål. Intar man denna
läckerhet, tillsammans med en öl från en liten ö,
och samtidigt röker dansk tobak, får man snart
samtalsvänner i baren. Även om kombinationen
skånska och
jysk
inte alltid går ihop så bra och Chuck
Berry sjunger ”it goes to show you never can tell” på
hög volym så förstår vi varandra. Medan jag fyller
munnen med danska delikatesser i flytande, fast och
förgasad form lyssnar jag på en historia som jag tror
handlar om en svensk kvinna som jag tror gett sig av
hem till Göteborg. Man kan lyssna på mycket medan
man tystas av
flæskesvær
.
Barflickan har ett leende som skulle kunna erövra
världen. Hon ler mot oss gubbar och vi känner alla
att ungdomen trots allt nog förstår oss ärrade män.
-
-
Du var här i förrgår, säger hon och ger mig ett
gudasänt leende.
-
-
Igår också, men då var inte du här.
-
-
Är du på ferie?
-
-
Nej, jag jobbar. Är på en kongress.
-
-
En kongress, svarar hon imponerat. Om vaddå?
-
-
Om vitaminer. Och Aarhus är världsberömt för
vitaminer. Som det finns mycket av i öl.
Hon skrattar men jag blir lite osäker på hur mycket
kobalaminer det egentligen finns i öl från Fur. Men
det behövs inte så mycket källkritik när Ray Charles
sjunger ”Georgia” och barflickan ger en habitué en
godnattkram innan han rullar ut med sin rollator för
den ensamma färden hem.
Aarhus är Nordens äldsta stad, 1200 år gammal,
och i år europeisk kulturhuvudstad. Det bryr sig
nog inte mina nyvunna vänner om. Inte heller att
stadens skyddshelgon är Sankt Clemens. Han led
martyrdöd genom att sänkas till havets botten fast-
bunden vid ett ankare, trons symbol. Hans vapen
– ett ankare – pryder väggen mittemot krogen. Det
ser jag när jag lämnat barens gemenskap för att i en
läderfåtölj reflektera över vetenskapen. Jag tar fram
svarta anteckningsboken och läppjar på min Fur. Här
i Aarhus, som är världsbäst på vitaminer.
Jag minns dagens samtal med Ebba Nexø.
-
-
Det är många kvinnliga forskare i talarstolen, säger
jag. Är B12 ett feministiskt forskningsfält? Där
utvecklingen leds av kvinnor?
-
-
Jag tänkte det samma för några år sedan, svarar
hon och skrattar.
