4 |
Klinisk Biokemi i Norden · 4 2014
Antibiotikaresistens – Något för oss inom klinisk
kemi att bry oss om?
Anders Larsson
Det börjar nu närma sig 100-års
jubileet sedan Fleming upptäckte
penicillinet vilket skedde 1921.
Det behövdes dock ytterligare 20
år och ett världskrig innan det
började användas på männi-skor. I
och med att antibiotika-eran inled-
des kunde vi behandla ett stort
antal bakterieinfektioner som tidigare haft dödlig
utgång. Upptäckten av antibiotika anses vara en av
sjukvårdens största upptäckter. Problemet är att med
tiden har många bakterier utvecklat resistens, mot-
ståndskraft mot antibiotika.
I dag pratar man om antibiotikaresistens som ett
av de största hoten mot vår hälsa. Hittills har det
enligt min uppfattning varit ”mera prat och mindre
verkstad”. Häromdagen hörde jag en av partiledarna
säga att hon ville ha en internationell kriskommission
som ska ta fram kostnaden för antibiotikaresistensen.
Ett par dagar innan ville man förhindra att privat-
personer köper antibiotika från utlandet via Internet.
Inget av detta kommer väl ha någon dramatisk effekt
på antibiotikaanvändningen.
Förr eller senare kommer man att gå från att till-
sätta kommissioner till att verkligen försöka minska
antibiotikaanvändningen. När det inträffar kommer
det sannolikt ha en stor påverkan inte bara på human-
sjukvården utan även på djur och växtområdena. Alla
tre dessa områden konsumerar antibiotika, fungici-
der och antivirala medel i stor omfattning.
Vi kan nog räkna med att man kommer att sträva
mot rationell antibiotikaanvändning, vilket inne-
bär att de bara ges när det verkligen behövs och att
man använder lämplig typ av antibiotika i korrekt
dosering.
När vi kommit så här långt i utvecklingen så kan
det mycket väl få återverkningar på vår laboratorie-
verksamhet. Vi i Norden har en tradition att använda
CRP för att skilja mellan infektioner orsakade av
bakterier eller virus. För ett tiotal år sedan var jag
i England och besökte några husläkare. De kände
knappt till begreppet CRP och det var definitivt inget
som de själva beställde. När vi diskuterade CRP så
konstaterade de att en antibiotikakur kostade mycket
mindre än ett CRP test, så varför då använda CRP
som bara höjde kostnaderna. Det gick också fortare
att lämna ut ett förtryckt antibiotikarecept än att
beställa en analys av CRP och patienten var nöjd då
den fick sitt recept. England har också betydligt mer
antibiotikaresistens än vi har i Norden.
Med ökande antibiotikaresistens så kommer det
sannolikt politiska krav på en minskning av över-
behandling med antibiotika vilket i sin tur kommer
leda till en ökad användning av laboratorietester för
att skilja mellan virus och bakterier. Jag tror därför att
den engelske husläkaren kommer att vänja sig vid att
använda CRP på samma sätt som husläkaren i Norden
redan gjort. Det är inte orimligt att vi också får en
ytterligare ökning av antalet CRP-analyser även om
ökningen inte kommer bli lika dramatisk som i Eng-
land. Med ökade krav på att säkert skilja mellan virus
och bakterier kan jag också tänka mig att man börjar
diskutera om CRP är rätt markör för infektionsdiag-
nostik. Teoretiskt borde markörer för aktivering av
neutrofila blodkroppar vara bättre på att skilja mellan
virus och bakterier. Kanske vi om 10 år kommer att
ha ersatt en betydande del av CRP-analyserna med
markörer som t.ex. calprotectin, HNL/NGAL eller
någon annan markör för aktivering av neutrofiler. För
närvarande saknar vi kunskap om vilka markörer som
är mest lämpade för att motverka utvecklingen av anti-
biotikaresistens, men de nya kraven kommer säkert
driva på en ökad användning av infektionsmarkörer.
Kravet på korrekt dosering kommer sannolikt
också att leda till att antalet koncentrationsbestäm-
ningar av antibiotika kommer att öka. Vi kommer
sannolikt också att analysera fler olika antibiotika
än de som vi idag bestämmer.
Sammantaget så är min bedömning att antibiotika-
resistensen kommer att leda till en ökad analysverk-
samhet på våra laboratorier och min blir:
Antibiotikaresistens – något för oss inom klinisk
kemi!
