Klinisk Biokemi i Norden · 4 2016
| 45
postervisningen och har brett ut oss på bänken så
att ingen skall frestas göra oss sällskap. Några vänner
kommer förbi. Vi nickar och hälsar men de förstår att
där sitter det två herrar som behöver ljuga i enskild-
het. Vi har mycket att ljuga om. Här kan vi ljuga ostört
en kvart, om vi bara håller blicken riktad mot Grø-
netorv så att vi slipper se bronskolonner bestående
av figurer ur HC:s sagovärld som slingrar sig kring
entrén. Eller bänken på andra sidan där HC
himself
sitter förevigad, fastgjuten till turisternas gagn.
Man får leta länge innan man kommer till en säker
zon i Odense. Men det går, med nordiskt samarbete.
Mina isländska vänner tar med mig till ölkrogen
Målet. Till Målet skulle aldrig den högfärdige HC
Andersen styra sina gängliga steg. Han var fin i kan-
ten. Det kan läsas på Järnvägsmuseet, där kongress
middagen avnjuts. Även bland de gamla ångloken
har Odense lyckats klämma in sin ikon. Det citeras
ur hans dagbok hur generad han blev av att en herre
tog fram en cigarr och behagade röka
i förstaklasskupén. Det är ju därför jag
åker första klass, utbrister HC, för att
slippa generas av rökare.
Till ölkrogen Målet kommer aldrig
HC. Där finns det ingen HC. Infö-
dingarna i denna trakt har för länge
sedan fått nog av sin store son och
till Målet går bara infödingar, inga
turister. Förutom islänningar. Här
erbjuds vad som krävs efter en hård
intellektuell dag: På skärmen isländsk
fotboll, på tallriken stekt fläsk med
persiljesås och vit potatis. Utom på
Ingunns. Hon kämpar sig genom en
wienerschnitzel, dekorerad med 150
mL smält danskt smör. Jag tittar impo-
nerat på de isländska fotbollspelarna,
och än mer imponerat på Ingunn. Hon
är heroisk.
Den unge och magre Hannes Hel-
gason äter upp sig inför morgon-
dagens Astrupföreläsning. Han har
säkert ingen aning om vem Astrup
var. ”Jag har bara varit tre år inom
biologin”, urskuldar han sig. Dessför-
innan ”gjorde han matematik” inom
finansvärlden, seismologin, fysiken.
Han sysslade med gravitationsvågor,
och sånt. Nu ”gör han matematik” på
DNA på DeCode, kör bioinformatik på högsta nivå.
Island kan, de minns vikingatåg och svältkatastrofer,
de ryggar inte för något, varken på fotbollsplan eller
till bords. Eller på lab.
Sent på kvällen, på väg från kongressmiddagen, går
jag vilse. Inte i de pittoreska gränderna kring HC:s
födelsehem utan i ett stort byggområde vid stationen.
Eller snarare, jag vet var jag är och vart jag skall, var
HC Andersen Hotel är beläget, men hela kvarteret
och halva centrum är avspärrat. Jag tittar upp och i
gatlampans sken kan jag läsa att här bygger Odense
ett jättelikt konferenscentrum. Ja, just det, vilken
överraskning, uppkallat efter ...
Då kommer Dylan till min tröst, hans ord från
Mobile, när blues från Memphis slog till. Jag stryker
runt vattenpölar och byggbaracker, längs avspärr-
ningar av den gallertyp som nu vaktar Sveriges grän-
ser mot Danmark och nynnar min egen tolkning: ”
To
be stuck inside of Odense, with the HC blues again.”
Foto: Lars Eikvar.
