44 |
Klinisk Biokemi i Norden · 4 2016
Stuck inside of Odense, with the HC blues again
Per Simonsson
Siemens Healthineers
HC Andersen Hotel delar arkitektur med en rätts-
psykiatrisk anstalt, en sluten anstalt: Brunt tegel, tre
trånga korridorer leder till rummet, förbi täta rader av
celldörrar. Men till skillnad från en anstalt är väggarna
prydda med HC Andersencitat. Tätt placerade, som
om han skulle kunna ha någon form av mentalhygie-
nisk effekt, en rättspsykiatrins sista halmstrå. Jag kan
inte för ett ögonblick fly. Jag inser att jag är förgiftad,
intoxikerad av HC Andersen, och jag fruktar att dro-
gen inte är dialyserbar.
Först när jag kommit in i min cell kan jag andas ut,
lätta på skyddsklädseln, lättad över att ha nått en fri
zon, en HC Andersenfri zon. Allergisanerad. Jag tittar
mig misstänksamt runt en sista gång. Inte en enda bild
av den gänglige sprätten med käpp och höghatt. Inte
ens en illustration ur Kejsarens Nya Kläder.
En frizon i Odense, HC Andersons hemstad. Dess
store son.
Det här är Nordisk kongress i Odense. När Ivan
Brandslund bjuder till vetenskaplig fest, tillsammans
med sin
sidekick
Lars Melholt Rasmussen, är inne-
hållet av den kvalitet som jag förväntar mig av en
evigt ung
grand old man
. HC Andersen fritt, frånsett
invigningen då författaren återuppstår, i en krets av till
sagofigurer utklädde arma barn, säkert föräldralösa
med bara en svavelsticka kvar. Programmet är i övrigt
av högsta klass och, med en kraftig dansk betoning,
men å andra sidan är det en god vetenskaplig garanti.
Kongressen kröns av den sista dagens lysande presen-
tationer om det senaste inom diabetologin: Inkretiner,
insulinresistens i CNS och i lever, samt en ny klassifi-
kation av typ 2 diabetes, grundad på klinisk kemi. Här
skopar danska och tyska och svenskfinska mästare ut
guld till storögda kliniska kemister. Så bra det kan bli.
HC Andersen är fullständigt frånvarande, tills
föreläsarna skall avtackas, och erhålla en statyett av
sagoberättaren.
- Numrerade, intygar Ivan Brandslund glatt. Ett
samlarobjekt.
Recipienterna vrider tvekande på den lilla ting
esten, säger inget. Inte jag heller.
I Odense vimlar det av HC Andersen, som namn på
lokaler och platser, som motiv för statyer och mural-
målningar, kolonner och fontäner. Här finns hans hus
och hans födelsehem. Här finns hans karakteristiska
profil och persongalleri på väggar och servetter. Här
kan vem som helst få allergiska symptom.Till och med
trafikljusen pryds av en röd HC och en grön HC, den
senare sommed stora kliv och svingande spatserkäpp
är på väg över gatan.
Sagojättens fötter utgör fundament för den
parkbänk dit jag tar min tillflykt tillsammans med
Palle Wang. Palle är säkert sällskap. Jag känner
mycket väl hans inställning till den danske sagobe-
rättaren, som bara överskuggas av den motvilja han
hyser inför Prins Henriks dikter till sin tax.
- De hade ett vansinnigt dyrt jubileum för ett antal
år sedan, berättar Palle. Det kostade miljontals kro-
nor, till ingen nytta. De bjöd in Tina Turner, vad hon
nu har med HC Andersen att göra.
Var det inte Diana Ross, tänker jag, men säger
inget. Det kan ju göra det samma, ingen av dem har så
vitt jag vet så mycket med den fula ankungen att göra.
- Men jag kan glädje dig med att jag klarade provet
för att bli dansk medborgare, säger jag. Trots att det
inte fanns några frågor om HC Andersen.
Palle grymtar på jylländska, antagligen är det
djurlandsdialekt.
- Men jag missade vilket år Olsenbandens första
film hade premiär, fortsätter jag och vrider kniven än
ett varv. Jag gissade på 1970 men rätt svar var 1968.
Klarade du provet?
Palle svarar inte på min fråga. Han grymtar som
han gör när tillståndet i drottningriket Danmark, rut-
tet eller ej, kommer på tal. Själv har jag också börjat
grymta till när tillståndet i mitt fosterland kommer
på tal. Det är väl ungefär vad man kan göra i sådan
fråga en solig afton på en bänk på frodiga Fyn,
pis-
keflødens
och
flæskesværens
ö. Bevakad av en staty
av HC Andersen.
Solen skiner varm på Palle och mig efter den första
regnskuren på veckor. Vi har tagit med oss öl från
