Klinisk Biokemi i Norden · 4 2015
| 49
Här, på Calle Léon y Castello, bjuds vi in. Här öpp-
nas det upp. Visas. Delaktigheten i stadens puls. Här,
i Las Palmas, skäms man inte. Här finns ingen plats
för försynt nordisk laboratoriekultur. Detta är inte en
lek. Det råder kris här. Iberisk exhibitionism, så klart.
Ut på gatan. Inga kompromisser. Stilettklackar och
rakbladsvassa pressveck. Blyga pojkar får aldrig kyssa
flickor. Och försynta flickor sätts i kloster.
Våra nordiska städer har också sina huvudstråk.
Karl Johan, för att ta ett exempel, med Ibsens sen-
tenser nedhuggna i trottoarens urbergssten. Men
inget laboratorium. Skulle inte Rikshospitalet kunna
flytta hit några sektioner? Eller till raden av glassiga
etablissemang längs Akers Brygge. Nån oljestinn pet-
roark skulle säkert förstummat stanna upp, inse att
här menar de allvar, säga ”Keep on drillin´!” Stock-
holms Drottninggata då? KUL på stan? Lab som en
del av det stora livet, samhällsmaskineriet, det sociala
rummet. Delaktiga i pulsen. Skapande pulsen. Och
glöm inte Strøget! Ett glänsande lab inför vilket de
amerikanska turisterna kunde imponeras av dansk
biotech, alltmedan de jäktade medborgarna inser att
klinisk kemi verkligen är något att satsa skattepengar
på. Där är det verkstad, effektivt, högteknologiskt, för
frågor om liv och död.
Husfasad i Port de Sóller. Foto: Henrik Alfthan.
Pulserande lab, i hederlig konkurrens om nån
sekunds uppmärksamhet, bland klädesmånglare,
författare, hemlösa, lobbister, missnöjespolitiker,
innovatörer, tiggare, gastronomiska krönikörer och
baristas med hipsterskägg. Del av debatten, av sta-
den. Del av dess puls, stundom meningslös, stun-
dom ögonblick av kollektiv kreativitet. Omöjliga att
förutse. Möten, konflikter, blickar, plötsliga blickar
av samförstånd. Att höra till, att skapa, medskapa.
Laboratoriet – blotta namnet förpliktigar med sin
klang av arbete och kunskap – närvarande i staden,
kommersen, kulturen, konkurrensen. Mitt bland kro-
garnas laborerande, konstnärernas färgblandande,
arkitekternas stilmix. Mitt i. När den blå timmen
lägger sig över staden och alla vattenhålen på gatorna
runt omkring öppnar sina portar för oss som just här
skapar nuet.
De tre kvinnorna på Calle Léon y Castello laborerar
vidare, oberörda av den vandrande vetenskapsman-
nens febriga fantasier, orden som yr likt pappersskrä-
pet som bilarnas fartvind virvlar upp från trottoarens
mosaik av nertrampade tuggummin och fimpar.
