48 |
Klinisk Biokemi i Norden · 2 2013
Den vandrande vetenskapsmannen:
Kaptener och kemister i samma båt
Per Simonsson
Kliniska kemister tycker om att
läsa tidskrifter. Det är bra. Bra är
också att ibland vidga spektrat av
bevakade publikationer. I Gibral-
tars hamn snubblade jag över en
för mig tidigare okänd tidning: The
Crew REPORT. Liksom KBN är det
en smal skrift, för en liten exklusiv
krets proffs. Här rör det sig dock inte om att tjäna
mänskligheten genom att utföra avancerade mole-
kylärbiologiska analyser. Eller snabba hjärtmarkörer.
Detta är en skrift för den allt större skara experter som
ägnar sina liv åt att driva de superyachts som är varje
miljardärs självklara ägodel.
Förr fanns det en handfull sådana skepp, för Aga
Kahn & company. Nu finns det massor med
filthy rich
som alla skall ha en superyacht för några hundra mil-
joner. Inte alltid inhandlade med så detaljerade krav-
specifikationer, mer är att de skall vara stora och skina
i marinans solglitter. Det liksom bara tillhör kittet. Förr
var de inom vissa rimliga proportioner, vad gäller ton-
nage, lyx och bemanning. En 20 meters segelbåt, som
Maersk Mckinley Møller brukade underhålla sig med
på fritiden, tillhör det förgångna. Nu skall det vara 50
meter och 30 knop. Nu består besättningarna ofta av
ett dussin proffs, alla med formella och obligatoriska
utbildningar. De barfota vagabonder –
jacks of all tra-
des, masters of none
- som förr putsade mässing på däck
är borta. Nu är det uniformerade matroser och kockar
sommönstrat på. Samt maskinister, dataexperter, ser-
veringspersonal. Och en och annan helikopterpilot.
Befattningsbeskrivningar och internationellt gångbara
certifikat är obligatoriska.
Det känns igen.
Kapten Lee Rosbach, på 43 meter långa motoryachten
Just Enough (sic!) är en av de erfarna skeppare som
delger sina erfarenheter. Efter 30 år i branschen har
han sett en omvälvande förändring. Förr i tiden bör-
jade man som oavlönad gast på någon segelbåt, eller
hjälpte till vid fiskeutflykter. Bara för den stora lyckan
av att stå på ett gungande däck. Enklare göromål. Lärde
sig knopar och tricks. Sen fick man större ansvar, växte
i erfarenhet och anseende. Kanske avancerade om
skepparen uppskattade jobbet. Om man passade in
och alltid var tillhands. Det var familjärt, informellt,
odokumenterat.
Nu är det annorlunda. Kursen, intyg, uppgrade-
ringar, tydliga ansvarsuppdelningar. Och massor med
förkortningar: SOLAS, ISM, ABS, RINA, MCA, STCW.
Och inspektioner, drogtester, kontrollmyndigheter,
certifieringar.
Åter ett leende av igenkännande.
Alla dessa specialiserade facktidskrifter och hemsi-
dor fångar de utvecklingslinjer som också vi kliniska
kemister befinner oss i. Även om vi alltid tror oss hår-
dast drabbade. Men det är vi inte. Alla proffs är klämda
mellan en tilltagande storskalighet och specialisering,
en myriad av internationella regleringar och kunder-
nas allt mer specificerade krav på det vi skall leverera.
Det är inte bara vi sommåste producera fler analys-
resultat, snabbare, för en mindre slant. Trycket på en
kapten på en superyacht är lika stort som på en labchef.
En kräsen ägare skall tillfredsställas. Båten skall inte
bara fungera och glänsa som en putsad silverpokal.
Den skall inte bara hinna transporteras till lämplig
marina i tid. Det skall helst också vara bra väder och
inte alltför obekväm sjögång. Och ägaren – en rätt
anonym figur som sällan syns till - skall känna ägandet
stolthet. Även om han inte har en aning om vare sig
navigation eller sjömanskap.
Leendet blir allt större.
Den finansiella krisen märks faktiskt också inom kom-
petensområdet superyachting. De ekonomiska kraven
ökar. Driftskostnaderna är skyhöga, och nu måste de
kapas. Även för en miljardär: Reagens, underhåll, per-
sonal, reinvesteringar.
Därtill skall yachten utvecklas. Ny teknik skall infö-
ras. Det senaste inom kommunikation skall finnas.
