38
| 1 | 2011
Klinisk Biokemi i Norden
World Famous Pudding Shop esta-
blished 1957. “I was here 1977.” Ska-
kar handmed ägaren, eller vad han nu
är. ”Then you are my friend.”
Ja, Istanbul är Europa nu, som det kanske
alltid varit. Femton miljon myllrande människor i
varma natten. Gränder fulla med bord och raki och
meze och skratt. De enda fundamentalisterna här är de
som konverterat till hedonism. Här i Istanbul, staden
där Sebastian Flyte, på flykt från Brideshead, skakade
av sig sitt förkläde Mr Samgrass och kasta sig i famnen
på grekiska sjömän.
”
Lincoln Duncan is my name and here’s my song, here’s
my song.”
Låga bord på den tiden, och sandaler. Linne och sanda-
ler. Utom Christofer från Tyskland som reste i sin fars
innetofflor. Gav väl nån sorts hemmakänsla vart han
än vandrade med sin gitarrackompanjerade repertoar
Paul Simon songs.
“
I was playin´ my guitar, lying underneath the stars”
Runt omkring unkna hotell med stinkande kloaksystem.
Flämtande. Bed bugs. Bäst att sova i egen säck.
Salep – grumlig risgrynsgrötsmakande dryck av
orkidéknoppar och kanel.
Te – i turkiska glas, mycket socker, samovar.
“
Couple in the next room, bound to win a prize, they’ve
been goin’ at it all night long”
Hundra kronor till Teheran, tre dygn. Det dubbla till
Kathmandu, sju dygn, med övernattning i Kabul. Sju
dygn på buss är en lång tid. Vet inte riktigt, vet bara att
tre till Teheran är långt, och att stjärnkonstellationerna
–
Svanen speciellt – sakta glider över bergspassens
klara nattvalv.
Ungturkarna, ungtupparna, på jakt efter blonda
flickor, långt blont hår, lång rak kjol, smutsiga fötter.
Äventyrerskor utan BH med Fatimas hand som skydd.
“
and my long years of innocence ended”
Pudding Shop, nu bara ännu ett
kafé, lite mer historia, anekdoter
omnu gamla, då unga, resenärer. Före
lågprisflyg och pukhetpaket.
Asien, då fortfarande fjärran. Å, så fjärran.
Brev via Poste Restante, General Post Office, Kabul,
Calcutta, Kathmandu. ”Please show your passport.” Och
i handen några skrynkliga aerogram – de där som bara
bestod av ett rispappertunt papper, porto betalt, viks tre
gånger, slickas, klistras.
American Express, resecheckar, låg valör, i en påse
om halsen. Pass med blaffiga stämplar, inresa, utresa,
visum till försvunna riken.
Volkswagenbuss det absolut rätta, hostande livsfarlig
plåtlåda, sovsäckarna rullade därbak. Vissa nådde desti-
nationen som skrivits i stora bokstäver på den rostiga
plåten, andra lämnade i diken, plundrarna väntande i
nästa by.
Lifta, ta bussen, men vad du än gör, ta inte tåget. Ta
aldrig tåget genom Turkiet. No, no, buddy. Take my
Pudding Shop advice. Ta inte tåget.
En smal stig härifrån till Katmandu. Rastplatser:
Amir Kabir i Teheran, Chicken Street i Kabul, Mrs
Calaco´s Guest House i Delhi. Namnlösa härbärgen i
Herat, före kriget, före förödelsen, där man kunde bli
serverad gröt, ägg, pannkakor mitt under ramadan.
“
Oh, oh, what a night, Oh what a garden of delight, Even
now that sweet memory lingers”
Anslagstavlan är borta. Inga erbjudanden om skjuts
österut eller hemöver de snöiga balkanvägarna, över våt
autobahn. Inga rop ut i natten: Var är du? Var blev du av?
”
Has anyone met….” Kontakta mig c/o Pudding Shop.
Ännu mer turkiskt te med ännu mer socker och gra-
natfruktjuice. Och i morgontimman hänger köpmännen
i Grand Bazaar än en gång upp sina varor till försälj-
ning, som för fenicierna och grekerna och vikingarna
och trubadurerna som skall dö innan de når Bombay.
Den Vandrande Vetenskapsmannen:
Traps for troubadours…
Per Simonsson
