![]()
40
| 3 | 2008
Klinisk Biokemi i Norden
Det är trångt i hotellhissen. En vacker äldre kvinna –
späd kropp, blek hy, röda läppar, svart mascara - fyller
den med flyttlådor.
- Ursäkta alla mina lådor, säger hon och ler.
- Skall du flytta?
- Inte jag. Jag rensar upp efter Trumans dotter, presi-
dent Trumans dotter. Det här är hennes bibliotek.
Hon lyfter på den översta lådans lock. En bildbok om
den amerikanske presidenten ligger överst. Hans glasö-
gonprydda leende möter mig. Då minns jag en trans-
port dagen innan; rullstol, inplastad madrass, sjuksäng
på väg ut genom receptionen. Tydligen har presiden-
tens dotter flyttar ut för gott från Chelsea Hotel.
Till New York City kommer den vandrande veten-
skapsmannen förr eller senare, i tjänsten eller bara för
att kittlas av pulsen i staden som aldrig sover. Och då
flyttar den bereste, beläste och belevade resenären in
på Chelsea Hotel. Flyttar in passar bättre än checkar in.
För man flyttar in, och flyttar sen ut igen, efter några
dar eller efter några decennier. Här blandas resenärer
med långliggare och permanent boende.
Chelsea Hotel är en 1800-tals dam. Byggd för att ta
emot överklassen när de steg av ångskeppen nere vid
Hudson River efter färden från Europa. Gjutjärn var
senaste nytt då. Gjutjärnskonstruktion och gjutjärns-
dekoration. Gjutjärnsbalkonger, gjutjärnsräcken i hela
trapphuset, som nu är klätt med konst. För hotellet är
Den vandrande vetenskapsmannen:
Kliniska kemister bor också på Chelsea
Per Simonsson
också ett konstmuseum. Kvaliteten varierar, mycket är
influerat av psykogena droger. Inklusionskriteriet är
inte kvalitet utan att konstnären bott här, och antagli-
gen också haft svårt att betala hyran.
Här har de alla bott, kortare eller längre tider. Ofta
för att skapa, alltid för att leva. Listan över gäster är
lång och liknar en förteckning över 1900-talets ame-
rikanska kulturikoner. Alfabetiskt sträcker den sig
från Woody Allen till Thomas Wolfe, med nedslag i
Hendrix, Ginsburg, Dylan, Miller.
Det är i rockhistorien som hotellet blivit riktigt känt
som en boning för de fria och de kreativa. Och som
en tillåtande fristad för sex, kärlek, droger och död.
”
Givin´ me head/ on the unmade bed/while the limou-
sines wait in the street
” som Leonard Cohen sjunger on
Janis Joplin i ”Chelsea Hotel # 2”, och fortsätter: …
And
that was called love/ for the workers in songs
”. Och när
Bob Dylan skulle skriva sitt mästarprov inom kärleks-
lyriken till sin blivande hustru var det hit han begav
sig: ”Staying
up for days at the Chelsea Hotel/ Writing
Sad-Eyed Lady of the Lowlands for you
”
Sen kom drogerna och alla rockbanden, alltihopa
filmat av Andy Warhols besättning, med Nico i huvud-
rollen. Titeln var självklar:
Chelsea Girls
. Det eskale-
rande drogvansinnet nådde sitt klimax 1978 när Sid
Viscious, Sex Pistols tondöve basist, slog ihjäl Nancy
Spungen i rum 100 på Chelsea Hotel.
Nu är det lugnare. De unga genierna har inte råd att
bo här för 130 dollar natten. Det är de grånade bohe-
merna – med en privatförmögenhet i pensionsfonder?
– som lever ett stilla liv. Det är fridfullt i korridorerna,
ingen rockmusik, förvisso rökelsedoft från grannrum-
met men inga haschångor.
Men stämningen av
bohemia
vårdas och frodas. En
familjär ton oss inneboende emellan, ett vänligt igen-
kännande från de grånade gentlemen som drivet stäl-
let. Värme i den konstdekorerade foajén när resenären
kommer in från snö och kyla. Slitet men rent, spruckna
kakelplattor men för det mesta fungerande toalett. Den
patinerade skönhet som bara hårda erfarenhet och ett
nyfiket leverne kan skänka en åldrande legend.
Foto: Valdemar
Simonsson
