Klinisk Biokemi i Norden · 1 2018
| 45
klart intressant. Jag känner mig plötsligt lite stolt över
att vara laboratorieläkare. Kanske borde vi rutinmäs-
sigt göra differentialräkningar vid alla hjärtsjukdo-
mar? Däremot är virusserologi bortkastade pengar.
Jag är glad att alla entusiastiska virologer håller sig
på något annat vårmöte än kardiologernas.
Jag lystrar förtvivlat efter ord som apoB eller tri-
glycerid – fastande eller ej - men möts av tystnad.
Ge mig troponin och natriuretisk peptid, med en
gnutta copeptin mittemellan. Och glöm inte laktat
vid bristande cirkulation! Ge mig mina hemtrakters
spis, med husets vin! Men icke, blott en nödranson
blir mig tilldelad, blott en session som lovordar de
nya och ännu sensitivare troponinerna. Så skall det
låta i kemistens öron: Fram för högkänsliga metoder!
Men det var en kort tid av lycka. I stället satt jag
dagarna igenom med arytmier och kardiogen chock,
med kardiomyopatier och olika snillrika apparater
man opererar in i opålitliga hjärtan. Jag fick lära mig
att inopererade hjärtstartare är bra att ha, i vart fall
så länge de fungerar. Jag undrade om kardiologerna
också kräver 99 % upptid i sina kravspecifikatio-
ner. Och i så fall, vad gör man med den där över-
blivna procenten om retledningssystemet plötsligt går
amok? Tankarna vandrar ofta fritt hos en flanör som
gått långt ut i okända marker, bortom våra metoders
ackrediterade mätintervall.
Det blir workshop om aftonen, med patientfall
och omröstning via SMS om utredning och terapi.
Lyckligtvis kan jag skylla på att jag saknar danskt
telefonabonnemang och därför inte behöver avslöja
mina kompetensluckor. Men, det erkänner jag med
viss stolthet, ett liv inom laboratoriemedicinen har
givit mig en viss allmänbildning. Helt ute i det blå
är jag inte. Kanske skulle jag kunna konkurrera med
en nyrekryterad underläkare, typ. Kanske skulle
jag kunna göra ett karriärbyte och ta ett nattpass
på hjärtintensiven. En sekundkort förnimmelse av
högmod ersätts lyckligtvis raskt av en erfaren mans
försvar för patientsäkerheten.
Diskussionen fortsätter i god fart medan kvällen
blir sen. Det verkar inte beröra kardiologerna. De är
vana vid nattjour. Själv får jag lära mig att patienter
kan delas upp i kalla och varma, och torra och våta.
För den diagnostiken behövs det inte kostnadsdri-
vande laboratorieanalyser. En skarp blick och en
högkänslig hand verkar fortfarande vara viktiga ana-
lysinstrument, precis som på den tiden då kardiologer
bar fluga. Först när den tredje patienten har avlidit i
kardiogen chock ger också kollegorna upp och sprider
sig i kongressanläggningen.
Då slår det mig: Deras frågor är inte våra, och våra
inte deras. Jo. kanske i de akuta situationerna, som
ett hjälpmedel, och i allmänläkarens grubblande över
oförklarlig dyspné. Men inte bland sjukhusets kardio-
loger. Det är inte de spörsmål som håller hjärtläkarna
sysselsatta hela dagen, inte de dilemman som håller
dem sömnlösa i jourrummet.
Var möts frågorna, tänkte jag. Var skall vi finna
gemensam mark? Kanske skall vi bara fråga varan-
dra, förutsättningslöst: Vad är problemet, och var
kan vi mötas? Eller snarare, vi har inte frågat efter
de verkliga problemen, de där frågorna som skulle
göra oss till partners. Medan vi mest sitter för oss
själva och pressar våra LoD och CVmot nya hisnande
bottennivåer.
Vi drar oss alla till baren för en Odense Classic.
Där, med en skummande öl i handen, är vi alla lika,
oavsett specialitet.
