![]()
| 3 | 2006
Klinisk Biokemi i Norden
| 3 | 2006
Klinisk Biokemi i Norden
Det är ju alltid svårt att sia om vad som kommer
att hända i framtiden, men det är ändå viktigt att
fundera över den. Under de närmaste åren sker det
stora pensionsavgångar på de svenska laboratori-
erna vilket kommer resultera i ett ökat behov av
att rekrytera ny kvalificerad personal. Situationen
verkar vara liknande i stort sett hela Europa och
gäller såväl biomedicinska analytiker som läkare,
kemister och laboratorieingenjörer. När vi ser de
svenska prognoserna fram till 2020 vad gäller pen-
sionsavgångar och nyexaminerade biomedicinska
analytiker så kommer det saknas en tredjedel av
nuvarande personale om 10-15 år. Samtidigt vet vi
att analysvolymerna under de senaste åren har ökat
med 5-7% per år och det finns ingen anledning att
tro att denna utveckling inte kommer att fortsätta.
Det gör att jag tror att det kommer att bli stora
brister i framtiden. De orter som inte har en egen
utbildning kommer att bli särskilt drabbade efter-
som många nyutbildade givetvis vill stanna kvar
på utbildningsorten om det finns lediga arbeten på
orten. Det gör att de orter som har utbildning kom-
mer att ha lättare att täcka sitt behov än de orter
som saknar utbildning.
Det är lite intressant att höra vissa företrädare
för universitetsorterna förespråka en koncentrering
av utbildningen med motivet att utbildningen är
bredare och bättre på en stor universitetsort. Det
gäller både läkare och biomedicinska analytiker.
Samtidigt som man säger detta så skär universitets-
orterna ner på utbildningen. Lund upphörde nyligen
med sin utbildning av biomedicinska analytiker och
generellt så tillsätter man numera färre ST-block på
universitetsorterna än tidigare. I regel beror detta på
kostnadsbesparingar och på att man inte får tillsätta
fler block för sjukhusledningarna. I praktiken så
utbildar idag de svenska universitetslaboratorierna
i stort sett bara så många ST-läkare som behövs för
att täcka det egna behovet. Samtidigt talar sjuk-
husledningarna om vikten av att knyta närmare
band med länssjukhusen och att man skall utveckla
samarbetet.
Om jag var ansvarig för ett länssjukhus så skulle
jag konstatera att detta inte går ihop. Om universi-
tetsklinikerna enbart utbildar för eget behov innebär
att det inte blir något över för länssjukhusen eller
enbart de som universitetsklinikerna efter avslutad
ST-tjänst, av en eller annan anledning, inte vill
ha. Är det då någon som jag skulle vilja rekrytera?
Det är då logiskt att länssjukhusen kommer att se
om sitt eget hus och tillsätta egna ST-block. I dag
har Uppsala regionen dubbelt så många ST-block
i klinisk kemi på länssjukhus som på universitets-
kliniken. Som jag ser det är detta en konsekvens
av utvecklingen. Det är meningslöst att klaga över
utvecklingen om man inte kan göra något åt den.
Det gäller istället att se hur vi kan göra det bästa
av situationen. Det är givetvis svårare för en ensam
laboratorieläkare på ett länssjukhus att täcka alla
delar av specialiteten än vad det är för ett uni-
versitetssjukhus med 5-10 läkare. Det innebär att
universitetsklinikerna måste stötta utbildningen på
länssjukhusen. Det innebär att vi måste öka utbudet
av utbildningar för ST-läkarna. Problemet är att
om skall vi samla alla individer så innebär det en
hel del resor vilket kostar både tid och pengar. Jag
tror att vi kommer se en utveckling mot ST-läkar-
utbildningarsdagar på universitetsorterna cirka 1
dag per månad. Oftare blir sannolikt för dyrt. Jag
tror också att vi måste börja se på Internet som en
utbildningsresurs. I dag erbjuder klinisk kemi och
farmakologi i Uppsala en web-baserad, 2 veckors
kurs/20 föreläsningstimmar, i statistik. Den kursen
är riktad mot kliniska prövningsledare och läkeme-
delsbolag, men vi har även använt den för D-kurser
inom biomedicinsk laboratorievetenskap vilket är
huvudämnet för biomedicinska analytiker.
Utvecklingen för biomedicinska analytiker liknar
mycket utvecklingen för ST-läkarna. Det finns uni-
versitetsrepresentanter som ser en utveckling mot
att man enbart utbildar biomedicinska analytiker på
fyra till fem orter i Sverige. Här gäller samma som
för läkare, dvs finns det arbete på utbildningsorten
så är man ej så benägen att flytta. Med en utbild-
ning som klart understiger pensionsavgångarna
kan man då säga att de orter som inte har en egen
utbildning har ”otur”. Vad skall de då göra? Som jag
ser det så är konsekvensen av att enbart utbilda på
ett fåtal orter att vi inte kommer att ha tillräckligt
med biomedicinska analytiker på många länssjuk-
hus och de kommer att tvingas att rekrytera andra
personalgrupper eller lägga ner verksamheten. Ett
alternativ är det som man prövar i Södermanland
där man ersätter biomedicinska analytiker med
snabbutbildade undersköterskor som får sex veckors
utbildning. Det finns en hel del åsikter om detta
försök. Det minst negativa som jag hört är att det
är oprövat och det kan man ju instämma i. Det är
inte en utveckling som vi vill tvingas in i. Även här
har flera länssjukhus uppmärksammat riskerna och
börjat agera för att säkra sin försörjning av bio-
medicinska analytiker i framtiden. Biomedicinska
analytikerprogrammet i Uppsala har redan påbör-
jat en utbildning tillsammans med Dalarna och
vi planerar att starta en liknande utbildning med
Mitthögskolan (Sundsvall) from 2007. Studenterna
rekryteras lokalt i Dalarna och alla utbildning som
går att ge lokalt sker också lokalt i Dalarna. Det
innebär att större delen av utbildningen sker lokalt,
inklusive all den praktik som avslutar utbildningen.
I dag är mellan en och två terminer av utbildningen
förlagd till Uppsala. Vi håller för närvarande att
se över vilka föreläsningar som kan spelas in och
sändas över Internet. På så sätt kan vi minska
antalet resdagar ytterligare = mindre bortfall från
utbildningen. Genom att en stor del av utbildningen
inklusive den sista terminen sker i Dalarna så är
det en god chans att de som utbildas verkligen blir
kvar i Dalarna. Antalet studenter är också anpassat
till sjukvårdens behov i Dalarna. Praktiskt så kan
vi se att de studenter som söker till Uppsala-Dala
utbildningen ej skulle ha sökt till Uppsala.
Det finns givetvis de som uttrycker farhågor om
att de som utbildas på detta sätt får sämre kunska-
per än de som utbildas på en stor universitetsort.
Jag kan bara göra samma konstaterande som för
läkarutbildningen. Universitetsorterna måste bistå
länssjukhusen så att studenterna får en så bra
utbildning som möjligt. Alternativet är att läns-
sjukhusen tvingas sköta utbildningen på egen
hand eller att man får lägga ner verksamheten eller
ersätta nuvarande personalkategorier med andra.
Enligt min uppfattning finns det bara ett alternativ:
Vi måste tillsammans göra så bra utbildningar som
möjligt och vi måste börja utnyttja Internet i högre
grad för att effektivisera utbildningen och hålla
nere kostnaderna. Jag tror att web-baserad utbild-
ning ger många nya möjligheter och de utvärde-
ringar som gjorts har visat att utbildningen är minst
lika effektiv som den traditionella.
Den som är intresserad av att lära sig mer om
web-baserad utbildning kan gå in på www.cddedu-
cation.com för att själva få en uppfattning om för-
delarna med web-baserad utbildning. Där har man
möjlighet att prova på en föreläsning i statistik.
Framtida rekrytering och utbildning
Anders Larsson
