![]()
42
| 4 | 2005
Klinisk Biokemi i Norden
(Fortsat fra side 41)
vid sidan HG Wells, ansedd som ”science fiction’s”
fader. Några av klassikerna är ’Jorden runt på 80
dagar’, ’En världsomsegling under havet’, eller ’Från
Jorden till Månen ’.
Konstantin Tsiolkovsky läste ”Från Jorden till
Månen” på 1870-talet och drömde om rymdfärder.
1903, innan ens bröderna Wright lättat publicerade
han ’Utforskning av världsrymden med reaktions-
maskiner’ och presenterade ritningar och beräk-
ningar av bl.a. vilken kraft som krävs för att föra
ut en satellit i en omloppsbana. Han förutsåg att
endast flytande bränslen skulle kunna frigöra den
kraft som behövdes. Jordnära och användbart. Men
tidigare hade han visionen ’The earth is the cradle
of the mind, but humanity can’t remain in its cradle
forever’.
Hans ideer och beräkningar låg till grund för
Sovjetunionens lyckade uppskjutning av Sputnik,
och ISS har börjat byggas men befolkningen av
andra solsystem lär dröja.
Wernher von Braun förutskickade i ett tal 1953
att raketer skulle drivas med kärnkraft inom ett
decennium. Det har inte hänt.
Jag återvänder till JF Kennedy, som politiskt
pressad i inledningen av det kalla kriget, i ett tal
1961 förutskickade att USA skulle placera en man
på månen innan decenniet var till ända. Och det
skedde 1969.
När visionen presenteras är den vanligen i huvud-
sak oprövad och till synes omöjlig. Vad utmärker
den enda av rymdvisionerna som inträffat – hittills?
Naturligtvis hade Kennedy makt och medel men
framför allt tror jag att han genom sin utstrålning,
carisma, lyckades entusiasmera många och ingjuta
framtidstro och ambition i en hel nation. Retoriken
och formen för presentationen av visionen kan vara
avgörande för att den skall slå in.
Laboratoriemedicin
skall utveckla fysiologiska
fynd och egenskaper för diagnos och övervakning
av sjukdom. Under de senaste nästan 200 åren har
ämnets utvecklats från att knappast varit vad vi
skulle anse vetenskapligt, knappt än mindre evi-
densbaserat, till vad vi har idag.
Många hävdar att den laboratoriemedinska
vetenskapen och särskilt klinisk kemi är mogen,
färdigutvecklad och ointressant. Så är det natur-
ligtvis inte. Istället vill jag hävda att varje nyans på
vetenskapens palett kan utvecklas till nya problem
och nya lösningar. Varje fysiologiskt samband,
varje nyfunnen substans måste prövas och stude-
ras och varje metodologisk landvinnning leder till
fördjupad kunskap som kan bli användbar i diag-
nostiken. Nanoteknik och alla ’-omics’ på modet
leder till större överblick av individers sjukdom och
behov. Men de flesta av oss kommer att lida och dö
i någon banal sjukdom. Därför måste det vi uppnått
förvaltas, förfinas och finnas tillgängligt med hög
tillförlitlighet.
För framskridande krävs att fler med sinne för
lateralt tänkande, som kan släppa loss fantasin och
kreativiteten, får tillfälle att göra detta inom ramen
för sjukvården. Jag tror att många, som liksom jag
under vissa tider, fått tillfälle att fördjupa sig i pro-
blem finner att nya ständigt dyker upp. Det kan till
och med bli svårt att koncentrera och prioritera alla
infall och ideer. Kreativitet kan inte mätas i de tim-
mar; det tar tid och ostörd koncentration att tänka,
förstå, utveckla och sovra. Få discipliner är så väl
lämpade för att utveckla diagnostiska strategier
som laboratoriemedicin. Laboratoriemedicinaren
har överblicken, kunskapen och förankringen i
vetenskapen. Det är en uppenbar fara att fångas
in i administrativa åtaganden, ofta kortsiktiga lös-
ningar. De tar oerhört mycket tid och kraft från vår
kärnverksamhet.
Arthur Kornberg, som tillsammans med Severo
Ochoa delade 1959 års Nobelpris i Fysiologi eller
Medicin för ’deras upptäckter av mekanismerna i
den biologiska syntesen av ribonukleinsyror och
deoxyribonukleinsyror’ höll en plenarföreläsning på
AACC:s kongress 1991. I en passus som etsat sig fast
i mitt minne sa han:
A remarkable and profound development is the
confluence of medical sciences.
Research and
teaching in medical school science departments
have become interdependent and virtually indis-
tinguishable. The basis for this coalescence of the
previously diverse medical sciences is their use of a
common language,
the language of chemistry
Kliniska kemisters modersmål är kemi, vi är de
som kan tolka, förstå och utveckla budskap inom
hela medicinen. Och det är ett ansvar som vi måste
ta på oss, ett ansvar som kräver kontinuerlig per-
sonlig utveckling. Vi måste också kunna systemati-
sera kunskapen, strukturera och presentera den och
