34 |
Klinisk Biokemi i Norden · 2 2017
cans vid långvarig borrelios beskrevs redan 1883)
(4,5,6). I erythema migrans-stadiet räcker det med en
klinisk diagnos; behandlingen är då två veckor med
antibiotika (amoxicillin eller doxycyklin), vilket bör
ges i alla stadier av borrelios och gärna så tidigt som
möjligt enligt prof. Jarmo Oksi, infektionsöverläkare
vid Åbo universitetscentralsjukhus. Vid disseminerad
infektion rekommenderas effektivare antibiotikabe-
handling (4,5,6). Psykiatern Ilkka Vartiovaara insjuk-
nade och gick bort i svår borrelios (7). Han fick ett
fästingbett och drabbades av en infektion i Kanada
våren 1987. Ilkka kom ihåg att han sett en blodfylld
fästing på morgonen. På sommaren började han få
neurologiska, psykiska och reumatologiska symtom.
Ilkka pensionerades vid 45 års ålder 1991. Jarmo Oksi
hittade en borreliabakterie i Ilkkas blod och likvor
vid ett DNA-PCR-test. Ilkka fick massiva mängder
antibiotika, men gick bort i borrelios 2010.
Prevalens och diagnos i Finland
En ökning av borrelios har rapporterats i flera länder,
bl.a. i USA, England och Schweiz, men även i Finland.
Huvudorsaken tros vara klimatuppvärmningen. I
Finland finns borrelia nästan överallt där det finns
fästingar, och det finns i mängder. En undersökning
visar t.ex. att 20–55 % av fästingarna i Helsingfors
skärgård och parker bar denna bakterie (8). Institu-
tet för hälsa och välfärd (THL) har de senaste åren
rapporterat 1 500–2 000 infektioner per år (bild 2),
men den verkliga siffran tros vara 3–5 gånger så stor.
Endast fall som diagnosticerats i ett laboratorium
hamnar i THL:s smittsjukdomsregister. Det är en
minoritet av alla borreliainfektioner, eftersom diag-
nosen ofta är klinisk. De flesta fallen, över 500 per år,
rapporteras från Åland och HNS-regionen.
Enligt Timo Walle, specialist vid HNS-LAB, går
det att odla borreliabakterier och påvisa DNA (PCR),
men det är inte lätt (känslighet: hudbiopsi > likvor >
blod) och det används globalt sett fortfarande bara i
forskningssyfte. Man försöker i första hand diagnos-
tisera borrelios serologiskt: IgG ELISA (hel borrelia
afzelii- eller garinii-bakterie + ytlipoprotein VlsE)
och IgM ELISA (hel borrelia afzelii- eller garinii-
bakterie). Om resultatet är positivt gör man dess-
utom ett VLsE (IgG) och VLsE + Osp C outer surface
protein (IgM). Immuno- eller Line-blot-test används
också. Då försöker man hitta antikroppar mot flera
olika borreliaproteiner och får olika slags IgG- och
IgM-antikroppsresultat i olika stadier av infektionen.
Vid neuroborrelios fastställs antikropparna i lik-
vor genom ovanstående tester, och om man får ett
positivt resultat räknar man fram ett borreliaspe-
cifikt IgG- och/eller IgM-index. Man mäter även
CXCL13-kemokin i likvor. CXCL13-kemokin är en
stark kemoattraktant för B-lymfocyter. Likvor har
normalt sett pleocytos (<90 % lymfocyter).
Sammandrag
Borrelios kräver utan tvekan mycket mer forskning.
Diagnostiken är fortfarande som ett träsk, eller i
alla fall inte problemfri. Infektionsläkare berättar
att patienternas expertis (”Dr Google knows” och
”doktor Sociala medier vet”) kan försvåra utgångs-
läget. Man vet inte hur skillnaderna mellan borre-
liabakteriens olika arter påverkar diagnostiken och
sjukdomsbilden. Orsakas t.ex. lokal sklerodermi av
Bild 3. TBE-fall i
Finland 1987–2015.
År 1987–1994: Prof.
Markus Brummer-
Korvenkontio, per-
sonlig information.
År 1995–2015: THL,
smittsjukdomsregistret
