44 |
Klinisk Biokemi i Norden · 3 2015
Inverkan av hemolys på serumkoncentrationer
av insulin
Henni Hartikainen och Annika Joki
Yrkeshögskolan Metropolia, Helsingfors
Inledning
Insulin är ett polypeptidhormon som reglerar krop-
pens energi-ämnesomsättning. Det utsöndras ur
bukspottkörtelns Langerhanska öarnas beta-celler.
Höga koncentrationer av glukos i blodet ökar utsönd-
ringen av insulin och låga nivåer hämmar den. Den
viktigaste indikationen för bestämning av insulin är
diagnosticering av hypoglykemi samt utvärdering av
insulinutsöndringen. Ett enstaka insulinresultat har
egentligen inget diagnostiskt värde utan responsen
utvärderas i samband med olika stimulationstester.
Samtidigt bör man också mäta glukoskoncentratio-
nen för att få ett tillförlitligt resultat (1).
Enligt tillverkarna av insulinreagenserna kan man
inte analysera hemolyserade prover. Detta beror
på att då röda blodkropparna sönderfaller frigörs
insulinas, vilket sönderspjälker insulin och sänker
felaktigt insulinkoncentrationen (2). Insulinas är ett
sinkmetalloproteinas, vilket finns i flera olika vävna-
der, liksom i röda blodkroppar. Enzymet degraderar
flera olika patofysiologiskt betydelsefulla extracellu-
lära substrat, däribland insulin och beta-amyloid (3).
Enligt andra källor är insulinas inte ett enskilt enzym
utan ett samlingsbegrepp för flera olika enzym (4).
I ett flertal tidigare publicerade rapporter har man
konstaterat att insulinas bidrar till att sänka insulin-
koncentrationen i serumprover (3, 5-7). Forskning
kring ämnet är särskilt viktigt på grund av att en
ansenlig del av proverna, som anländer till laborato-
riet är till olika grad hemolyserade. Ändamålet med
denna studie var att klarlägga vilken effekt provets
uppbevaringstid, temperatur och hemolysgrad har på
den uppmätta insulinkoncentrationen.
Material och metoder
Serumprovernas insulinkoncentration mättes med en
automatisk immunoanalysator (AutoDELFIA®, Perki-
nElmer Wallac, Åbo). I analysmetoden används två
monoklonala antikroppar, vilka är riktade mot olika
epitoper på insulinmolekylen. Den ena antikroppen
är immobiliserad på en solid fas (inre ytan till en
mikrotiterkopp i plast) och den andra antikroppen
märkt med ett Europiumkelat. Provet och den märkta
antikroppen pipetteras i gropen. Under inkubationen
binds insulinmolekylen både till solidfasantikrop-
pen och till den märkta antikroppen och bildar ett
så kallat ”sandwich”-komplex. Efter inkubationen
sköljs överskottet av reagens bort och mätlösning
tillsätt i kopparna. Därvid uppstår fluorescens, vilken
är proportionerlig till märkt antikropp och insulin-
koncentrationen (8).
Hemolysat framställdes utgående från 5 mL EDTA-
helblod. Provet centrifugerades, blodplasma avlägs-
nades och de röda blodkropparna togs tillvara. Till
blodkropparna tillsattes 3 mL fysiologisk saltlösning
(0.15 mol/L NaCl) varefter provet blandades, cen-
trifugerades och vätskan avlägsnades. Proceduren
upprepades tre gånger. Efter sista tvätten ersattes
saltlösningen med dejoniserat vatten. Provet hemo-
lyserades genom att frysa det till -20°C. Provet tina-
des, blandades och centrifugerades. Baslösningarna
framställdes genom att späda provet i dejoniserat
vatten så att hemoglobinkoncentrationerna var 5, 19
och 150 g/L.
I studien användes två olika serumprover och en
serumpool. Till 270 µL serumprov tillsattes 30 µL av
en hemoglobinbaslösning. Provernas slutliga hemo-
globinkoncentrationer i de prov som analyserade var
0, 0.5, 1.9 och 15 g/L. Proverna inkuberades 0h, 1h,
3h, 24h och 48h vid temperaturerna -20°C, +4°C och
+20°C före insulinanalyserna.
