44 |
Klinisk Biokemi i Norden · 4 2014
Den vandrande vetenskapsmannen
Lean och kreativ kaos
Per Simonsson
Siemens Healthcare Diagnostics
När vetenskapsmannen vandrar
omkring mellan laboratorierna
dyker ofta ordet lean upp. Begrep-
pet - strömlinjeformat likt en väl
brukad olivtvål - omsluter mycket
gott. Den strama, avskalade klos-
tercellen framstår som något av
dess idéhistoriska källa. I cellen
skall intet störa, skall frestelsernas garn aldrig beredas
möjlighet att fånga in Guds bedjande medarbetare.
Inga interferenser. Kampen mot kaos. Ståndaktig-
heten mot det blasfemiskt kreativa. Fokus på ”ora et
labora” – bed och arbeta – för att citera en av många
kloka ord som medeltidens klosterskapare myntade.
Allt klokt glöms, men har lyckligtvis en förmåga
att kommer upp på nytt.
Tanken slår mig när jag flanerar genom Hugh
Lane Gallery i Dublin. Längst in, förbi de underbara
marinmålningarna – storm över grått hav, revade
segel - har ett modernt relikskrin skapats. Likt de
medeltida förlagorna avskiljt med en glasvägg så att
den dödlige kan betrakta, men aldrig med sin hand
vidröra. Där har Kapellet över Kreativ Kaos rests,
Francis Bacons kaos, hans ateljé, återuppstånden från
London till att nu begrundas i Dublin.
Ja, det är faktiskt sant; allt klokt glöms, men har
lyckligtvis en förmåga att kommer upp på nytt.
När Francis Bacon 1992 dog stod vännen John
Edwards där med hela kvarlåtenskapen. En förmö-
genhet i tavlor och tillgångar. Men också Bacons
bostad. Bohemisk. Spartansk. I befintligt skick. Ej
flyttstädad.
Bostaden låg i en gamla industilänga, med förråd
på bottenvåningen, och en våning upp ett rum och
kök, med tillhörande badkar. Engelsk sanitetsstan-
dard. Därintill fanns Francis Bacons ateljé. Takföns-
ter, snedtak, oeldad, 32 kvadratmeter.
Och i total kaos.
Under trettio år hade Bacon jobbat där. Målat sina
makabra tavlor, sina sönderslitna portätt, förestäl-
lande vänner och älskare. Målat och målat, men utan
att ge efter för några impulser åt städhållet. Francis
Bacon hade lämnat sin ateljé som om han bara tagit
en tur till barerna i Soho där han brukat hålla hov.
Lämnat skaparprocessen mitt i ett penseldrag.
Rent medicinskt är det inte överraskande att Bacon
dog av astma.
John Edwards stod där grubblande i dörröpp-
ningen, under den nakna glödlampan, intill stolen
där morgonrocken låg slängd, framför ett golv täckt
med tidningsurklipp, fotografier, böcker, skivor,
utställningskataloger, vinlådor, kläder, stafflier och
färgburkar. Samt en armé av konservburkar i vilka
penslar stod i givakt.
Men John Edwards insåg att denna obeskrivliga
röra, denna lösningsmedelsstinkande skrubb, dam-
mig och råkall, var en skatt, en utgrävningsplats,
en relik.
Detta måste bevaras, tänkte Edwards, eller i vart
fall grävas ut med arkeologers hjälp. Ner till sista
färgtub, till sista fimp och sista färgklick på de ner-
kladdade väggarna.
Dublin, Bacons födelsestad, åtog sig att härbärgera
röran. Smutstvätt och allt. Arkeologer engagerades
att bit för bit, fragment för fragment, gräva sig ner i
konstnärskapets sedimentlager. Konstvetarna lovade
ägna några år åt att finna ordning i kaos. Eller i vart
fall katalogisera den.
Kaos visade sig bestå av över 7000 objekt. Eller med
vetenskaplig exakthet: 570 böcker, 1500 fotografier,
100 sönderskurna målningar, 1300 utrivna boksidor,
70 teckningar, 2000 målarredskap. Plus skivor, tid-
ningar, papplappar, lådor, kläder.
På Hugh Lane Gallery byggdes kaos upp igen.
Lab och lean då?
Själv vill jag nog ha mina egna blodprov analyse-
rade i lysrörs sken, i kallvitt ljus, i lokaler som häm-
tade ur IKEA:s kökssortiment.
