Klinisk Biokemi i Norden · 4 2014
| 43
Att skriva är en ansträngning, och att skriva en
hel bok ett självplågeri. Ordspråket säger att omman
måste äta en elefant, bör det ske i små bitar. Måltider
avnjuts också bäst i sällskap. Därför går det lättare
att skriva en bok tillsammans med andra än ensam.
Att skriva med andra bjuder dock på särskilda utma-
ningar. Man kan behöva enas om och hålla deadlines,
och inte sällan vill man enas om att i huvudsak struk-
turera innehållet enligt en viss överenskommen mall.
Risken är dock att om alla förväntas ha med samma
information i sina kapitel går betydande energi åt för
att få ihop all information som behövs vilket riskerar
att minska arbetsglädjen. Jag tror att bland hemlig-
heterna varför våra norska syskon redan har lyckats
dokumentera sin verksamhet i tre volymer är att de
månar om och med rätt är stolta över sin historia och
uppmuntrar folk att spontant komma till tals med
sina egna ord och bilder.
Den västnordiska skrivarglädjen lever således
vidare till glädje för oss alla. Böcker i skinn har ersatts
med dagens teknik, även i formen av tryckta böcker.
Boken “Fra klinisk kjemi til medicinsk biokjemi.
NSMBs historie fra 1984 til 2014” är en synnerligen
välkommen och självklar bok till våra laboratorie-
bibliotek och varför inte som soffbordslitteratur till
våra kafferum.
