4
| 1 | 2012
Klinisk Biokemi i Norden
Vad har läkaren i doktorsväskan?
Per Simonsson
Förr hade alla läkare en väska, brunt
läder, mässingsspännen, redo att
rycka med sig för hembesök hos
lidande patienter. Nu har de antag-
ligen graderats upp till resväskor,
eller en hel container, i var fall om
man får tro Läkartidningen (2011;
108: 1478-81).
Några företrädare för olika kli-
niska specialiteter fick fråga ”Vilka 7 saker packar du i
doktorsväskan?” Det blev intressanta inventarieförteck-
ningar över utrustningar som inte ens den mest välträ-
nade läkare skulle orka lyfta från golvet: Medarbetare
(
Fusk! Teamsjukvård räknas inte!), syrabasapparater, MR,
datortomografer, ECT-apparater ….
Som labmedicinare kastade jag mig över denna krav-
specifikation. Vad av allt vi kan erbjuda tillhör de sju
essentiella utensilierna? Och vilka specialiteter klassar
in klinisk kemi bland det oundbärliga? Var är vi vikti-
gast i nödens stund? Och vad har de glömt av alla våra
fantastiska redskap?
Svaren var både förväntade och överraskande. Först
och främst, konservatism råder. Ingen
fancy science
,
inga
LC-MSMS eller sekvenseringsplattformar. Tvärtom. Vad
sägs t.ex. om en hederlig personvåg - för mätning av vikt
är väl en av våra kärnkompetenser? – som både barn-
läkaren och psykiatern vill släpa med sig. Barnläkaren
för at fånga magtarmsjukdomar och tillväxtrubbningar,
psykiatern för att upptäcka metabolt syndrom, ohälso-
samt leverne och biverkningar. Hm, kanske en god idé…
Det gäller att tänka nytt. Och för våra ekonomer måste
detta äskande klinga ljuvt som himmelens harpor. Man
kan få hela lastpallar vågar för priset av enMALDI-TOF.
Således, vågen vinner överlägset med två röster.
Sen kommer resten. CRP och blodgasapparat vill
pediatrikern ha med sig. Verkar klokt. Och psykiatern
en glukosmätare. Inte utan min hCG-mätare, säger, inte
förvånande, gynekologen. Och en infektionsläkare utan
ett kit för lumbalpunktion vore inte passande.
Sen kommer lite överraskningar. Två allmänläkare dis-
kuterar utförligt men det enda från lab de vill ha med sig
är ett mikroskop. Förträffligt, för bruket av dessa har jag
en känsla av har fallit i glömska, i skuggan av alla urin-
stickeläsare som nu saluförs till undersköterskornas och
företagens glädje. Min visst är det en bra idé. Granskning
av sediment och blodbild är måsten inom diagnostiken,
och kan ge tillbaka allmänmedicinen en patinerad men
inte utdaterad charm. För visst är en riktig läkare en vit-
klädd och gråhårig man försjunken över ett mikroskop?
Vem är då mest laborativt beroende? Konkurrensen
är hård i undersökningen. Bara sju av alla de prylar som
saluförs får stoppas ner i väskan.
Survival of the fittest
!
Det sägs ju att labmedicin står för 75 % av informa-
tionsflödet i dagens sjukvård. Ja, svaret är överraskande.
Visserligen inte att barnläkarens prylar till 3/7 består av
labutrustningar (våg, blodgas, CRP), det är förståeligt
och glädjande. Men att psykiatrin är så beroende över-
raskar. Kanske är konkurrensen mindre. Analyssoffan
är ju skrotad och kognitiv beteendeterapi kan skötas
utan alltför mycket nätverksanslutna apparater med
blinkande lampor.
Och minst beroende av lab? De som inte behöver ett
enda laborativt hjälpmedel? Jag som levt i övertygelsen
om att sådana läkare inte längre finns? Här häpnas läsa-
ren. Vänner och bundsförvanter, i klinik och i veten-
skap, tycks i nödens stund inte skänka oss en tanke. OK,
kirurgen har alltid visat ett visst misstroende mot bio-
kemi – men ändå alltid tagit massiva leverpaneler. Men
anestesiologen då? Utan blodgaser? Glukos? Elektrolyter?
En möjlig förklaring som jag desperat griper efter är att
lab är så självklart att det inte behöver nämnas. Men är
ett videolaryngoskop mer värt än en blodgasmaskin?
Men internmedicinaren? Urtypen för den laborerande
doktorn, djupt rotad i ett biomedicinskt tänkande?
Nada,
nada, nada
….
Väskan står tom på allt vad labmedicin
heter. Diagnostiken synes helt frånvarande. I stället fyller
han väskanmed farmakologiska preparat. Terapi utan bio-
kemisk diagnostik! Den kliniska blicken, en uttömmande
anamnesen och den minitiösa undersökningen – urglas-
naglar, blek konjunktiva, dilaterade halsvener, ja ni kanske
minns
the tricks of their trade
frånmedicinkursen –verkar
kunna klara vårt jobb fint utan störande labresultat.
I nödens stund prövas vännen, heter det visst. Så
ta en sväng förbi barnkliniken och den psykiatriska
öppenvårdsmottagningen. Där har vi tydligen våra
bundsförvanter.
Och glöm inte vågen.
