![]()
44
| 4 | 2009
Klinisk Biokemi i Norden
Det finns många världens ände för den Vandrande
Vetenskapsmannen att färdas till: Land´s End, Finis-
terre, Finistére. Och alla är de sin världs ände. Finistére
är centraleuropas ände. Slutstation. Utpost mot det
olodbara havet. Där ligger Brest.
Och dit förlade Reiner Werner Fassbinder sin sista
film, innan han 1982 stupade av narkotika och sprit och
skapande. Fyrtiotre filmer på fjorton år. Ömsom svart-
vita realistiska studier, ömsom
melodramatiska skrönor med
Hanna Schygulla som stjärna.
Men den sista Stjärnan förlade
han till världens ände, Finistére:
Ett teaterdekorens Brest, evigt
skymningsljus över däck och
hamnkvarter, mardrömmens fuk-
tig värme, de svettiga sjömännens
nakna bringor.
Fassbinder fick slutligen ihop
essensen av sin människobild i
”Querelle – Matrosen och Stjär-
nan”. Han tog den franske förfat-
taren Jean Genets roman, målade
i Technicolor, regisserade en åld-
rad Jeanne Moreau, långt från den
tid då de två ynglingarna Jules
och Jim svärmade för henne.
Jean Genet var
enfant terrible
i fransk efterkrigslitteratur. Förbrytare och våldsver-
kare sen ungdomen fick han den kulturella eliten,
med Jean Cocteau och Jean-Paul Sartre i spetsen, att
verka för frigivning från utdömt livstidsstraff. Logiken
var fransk: Inte kan väl, Monsieur Le President, en så
lovande författare, om än till depraverade amoraliteter,
hållas inspärrad? Inte i kulturens hemland, La France!
Logiken fungerade och Genet blev befriad från sin
dom, till ett liv av lysande litteratur och oförbätterlig
skörlevnad. Han reste gärna till oroshärdar, hyllade
Den vandrande vetenskapsmannen
Matrosen och Stjärnan
Per Simonsson
svarta pantrar i USA och flyktingar i Palestina. En gång
besökte han till och med Norden, som han fann vara
ett puritanskt helvete på jorden.
I Matrosen och Stjärnan släpper Fassbinder all
politik och alla försök att fånga sitt hemlands kluvna
själ. Just då lyckas han måla det mästerverk som all-
tid gäckat honom, från film till film. I berättelsen
om Querelle, naturbarnet, bögarnas helgon, matrosen
utan moral, i föreningen av våld
och sex, träder Fassbinders arma
människa fram. Eller arma män-
niskor. Alla lika villrådigt attra-
herade av Querelles obefläckade
mördare. Löjtnanten som aldrig
vågar erkänna sin läggning. Bro-
dern. Bordellmamman, spelad
av en halvklädd Jeanne Moreau,
sjungande Oscar Wildes ord ur
Ballad of Reading Gaol:
”Each man kills the thing he loves
Each man kills the thing he loves
Lalala oh lalala.”
Allt medan man efter man lämnar
hennes kvinnlighet för förnekaren
av alla värden, den vackre matro-
sen, han med Stjärnan. Querelle.
Så slutar Fassbinders konstnärskap. Så satte han
punkt, som om han visste att slutet var nära. Det blev
ett själsnära mästerverk, att äcklas över, att förfasas
över, att känna att här sägs något bortom ord och vär-
deringar, sägs något osägbart om att vara människa.
I filmen står den röda nedgående solen evigt ett
finger över horisonten. I verklighetens Brest vräker
den glittrande över de nydesignade hamnkvarteren.
Chibattacaféer har tagit över efter bordeller och barer.
Det goda 55+livet med högkvalitativt boende regerar
