hade redan 1945 utfört försök som antydde att se–
rum kopparkomplexet representerade ett oxidas.
l
en serie arbeten redovisade vi dess förmåga som
oxidas men något biologiskt intressant substrat
identifierades aldrig.
Ytterligare ett blått protein-hemocuprein
Något som vi observerat i ceruloplasminets för–
historia var att Mann och Keilin isolerat ett blått
protein på 35 kDa ur röda blodkroppar och be–
nämnt detta hemocuprein. Detta innehöll 2 kop–
paratomer per molekyl. Till deras besvikelse rör–
de det sig inte om en oxidas i motsats till deras
övriga studerade blåa kopparproteiner. Hemo–
cupreinets blåa färg försvann vid reduktion men
den återkom intevidoxigenering av lösningen (12).
Deras upptäckt gjordes strax före utbrottet av an–
dra världskriget ochMann som var polskgästfors–
kare blev - aktiv militär och lämnade temat. Utan
närmre studier uppfattade vi hemocupreinet som
en subunit av ceruloplasmin erhållen genom för
drastisk användning av organiska lösningsmedel
viddenaturering av hemoglobin. Vi tog aldrig upp
denna forskning, men det gjorde Wintrobes och
Cartwrights dominerande grupp av hematologer i
USA i slutet av 50-talet. De konfirmerade i stort
hemocupreinets egenskaper och förenklade fram–
ställningen men någon fysiologisk funktion iden–
tifierades ej trots betydande insatser(13).
Sambandetmellan järn och ceruloplasmin
De som först kopplade ihop transferrinjäm och
ceruloplasmin ur metabolisk synvinkel var Earl
Frieden och medarbetare (14,15). De visade att
ferrojärn tillsatt till serum snabbt oxiderades till
trevärt järn i transferrin och att denna reaktion ka–
talyserades via två olika kopparpar i ceruloplas–
minmolekylen. Detta enzym tilldelades benäm–
ningen :"iron (Il) oxygen oxidoreductas". Järnets
valens i transferrinkomplexet hadeAnders Ehren–
berg och jag (16) fastställt till trevärt via mätning
av komplexets magnetiska suseptibilitet.
Gårman tillbaka i litteraturen ända till 1928 fin–
ner man att ett biologiskt samspel redan spårats
mellande tvåmetallerna. "Copper as a supplement
to iron for hemoglobinbuilding in the rat"(17). Här
säkerställdeElvehjemsgrupp iSeattleviaomsorgs-
118
fulla kostförsök att syntesen av hemoglobin brom–
sades allvarligt hos råttungar om koppar elimine–
rades ur deras kost. Det finns all anledning att tro
att samrna även gäller för människa. Biokemien
var ännu i sin linda så förutsättningarna för att El–
vehjelms grupp skullekunna precisera innebörden
av sitt fynd saknades. Tiden var intemogen för att
precisera den biologiska kopparförbindelse som
fordrades för normal erytrocytproduktion (hemo–
globinsyntes?). Nu är den mogen men temat har
mig veterligen aldrig följts upp utöverWintrobe–
gruppens studier av erytro(hemo)cupreinets före–
komst i röda blodkroppar på femtiotalet(
B).
I efterhand kan jag konstatera att de röda blod–
kropparnas innehåll av koppar fastställts vara snar–
lik den i plasma redan på 30-talet och att huvud–
parten finns som hemocupreinmen denna koppar–
förbindelse förefaller att ha fallit i glömska. De
röda blodkropparnas innehåll av proteiner domi–
neras helt av hemoglobin, zinkrika karboanhydra–
ser och ett fåtal smärre proteiner av betydelse för
att bibehålla hemjärnet i divalent form. Flertalet
andra proteiner som erfordrats för erytrocytens
utmognad elimineras under retikulocytfasen. Var–
för förblir ett kopparprotein kvar under den mog–
naerytrocytens livscykel?Vilken är dess biologis–
ka funktion? En kvarstående utmaning!
Jaghar inteberört de senastedecenniernas trans–
ferrinproblem som t ex transferrinreceptorernas
cykel mellanplasmaoch intracelluläravätskor och
flera andra transferrinproblem, somnu kan attacke–
ras sedanmolekylens strukturklarlagt för dess båda
järnbindande "sites" (18). I dagarna har stereoke–
mien för ceruloplasminets 6 kopparatomer preci–
serats liksom att 3 av dem representerar den blå
typen och att det är dessa som är ansvariga för fer–
rojoners snabba oxidation t.ex. för ferrijonernas
förankring i transferrin (19).
Genom att dra fram äldre observationer har jag
velat understryka att vi inte sällan är för noncha–
lanta när det gäller att granska den äldre litteratu–
ren då vi attackerar nya problem. Forskaraspiran–
terna rycks med i frontlinjen och tror att handle–
daren behärskar forskningsfältets historia.Detta är
inte alltid fallet. Samspelet mellan järn och kop–
parproteiner är ett ännu inte avslutat kapitel inom
hematologisk forskning.
Klinisk Kemi
i
Norde" 4,
J
997
